Arkitekturdetaljernas formspråk
Av Ulf Erixon & Mikela Lundahl
Den här artikelns syfte är att belysa arkitektoniska detaljer i Kungsladugårds egnahem. Vi kommer att titta på dörrar, förstukvistar, verandor, pelare, staket, diverse utsmyckningar osv i anslutning till entrén. I förekommande fall kommer vi att gå utanför våra ramar och ta upp andra detaljer som intresserat oss och som har utmärkt sig på något vis. Entréerna är intressanta av flera skäl; de ger fler tillfällen för arkitekt och byggmästare att verkligen gå upp i sitt skapande, de är med andra ord mer uttrycksfulla än andra delar av huset och därför synnerligen tacksamma när man vill studera arkitektoniska detaljer. Ett annat viktigt skäl är att det är vid entrén som husets gäster först möter dess invånare också) allra först, det är vid entrén som besökaren först möter husets invånare och dess atmosfär. Detta första intryck som ett hus ger på människor skall inte underskattas, det brukar vara långlivat och man får anstränga sig för att omvärdera detta intryck. Entréns syfte är också att vara ett vindskydd och hälsa välkommen samt att ge huset ett mer ombonat intryck.
Förstukvistar
De flesta fristående husen i Kungsladugårds egnahem är utrustade med förstukvistar (radhusen har dock oftast bara ett utbyggt tak; ett så kallat skärmtak) som på ett vackert och funktionellt sätt ramar in entrén och gör den inbjudande. Förstukvistar blev populära utsmyckningar i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet i samband med att den stora snickarglädjen nådde sina höjdpunkter. Då var en välarbetad veranda eller förstukvist som kronan på verket i ett detaljerat formspråk.
Den stora omsorg som lades ned på förstukvistar i Kungsladugårds egnahem (detta gäller också för burspråk och verandor, vilka dock är ganska ovanliga här) sammanhänger säkerligen med hela folkhemstanken som ju är nära förbunden med och har många likheter med egnahemstanken. Arkitekterna vände sig mot föråldrade och osunda hus. Den här tiden präglades av stora utflyttningar till Amerika och detta var ett stort samtida problem på vilket man måste få stopp. Egnahemsföreningarna kan man se som ett led i försöken genom att möjliggöra bättre boende för dem som var mest benägna att söka sin lycka på andra sidan Atlanten.
Dörrar
Många av de ursprungliga dörrarna i Kungsladugårds egnahem var bredare än dagens standarddörrar. Radhusens dörrar hade ofta ett rutnätsmönster på diagonalen som är karakteristisk för epoken. Detta är naturligtvis ett problem när man skall restaurera dem eftersom man inte kan köpa färdigtillverkade dörrar i samma mått och även här blir ekonomiska aspekter viktiga eftersom det blir tämligen kostsamt att specialtillverka nya dörrar. I många hus har man ofta redan på 60talet ersatt ytterdörren med en ”modern” i teak eller mahogny som är bättre isolerad men helt fel vad gäller formspråk, material och proportioner. Ibland kan man ha turen att hitta sin gamla dörr undangömd i källaren eller på vinden.
Originaldörren kan också vara överspikad med masonit eller panel vilket är ganska lätt att avlägsna. Idag har den nästan utdöda konstarten att måla på gammalt sätt återigen vaknat till liv. Duktiga hantverkare kan återställa ursprungsmålningar av till exempel björkimitation etc. Är dörren skev kan det vara svårt att åtgärda, men har den bara satt sig kan man hyvla av nedtill och sala på upptill. Sprickor kan enkelt fyllas igen och dörrspringor tätas med lämplig tätlist. Tycker man att den är för dåligt isolerad är det ganska enkelt att sätta en extra innerdörr istället för att isolera en fin spegeldörr. Den välisolerade, men i sammanhanget malplacerade, teakdörren kan man använda som grund för att skapa en nygammal dörr själv eller med hjälp av en snickare genom att lägga på en tidsenlig panel. Det behöver inte bli särskilt besvärligt eller dyrt.
Ovanför själva ytterdörren fanns det ofta, särskilt på radhusen, ett fönster för att göra hallen ljusare. Däremot var det långt ifrån alla hus som hade fönster i själva dörren. I samma anda finns det inuti många hallar fönster ovanför dörrar till kök och andra angränsande rum med fönster för att öka det naturliga ljusinsläppet till de annars mörka hallarna. Tyvärr har många av dessa fönster täckts över. Troligen är det i de flesta fall inga svårigheter att ta fram dessa igen om man kan tänka sig att lägga ner lite arbete på att renovera själva fönstret.
Om man ändå renoverar sin fasad eller sin dörr så är det väl värt mödan att även lägga ner lite arbete på överglasfönstret. Isoleringen löser man antagligen enklast genom att göra en lös innerruta. Gamla dörromfattningar är oftast avancerade och kan vara svåra att återskapa. Men en väl genomtänkt renovering kan leda till att ett viktigt tidsdokument återskapas och bör alltså inte förfuskas. Kungsladugårdsgatan 31 är ett bra exempel på detta (bortsett från trappan som inte riktigt passar in).
Staket & grind
Varje kvarter hade i begynnelsen sitt eget unika staket som kännetecknade just det kvarteret, vilket gav det rumskänsla och enhetlighet. Kvarteren var alla varianter på samma tema men skildes åt genom vissa detaljer. I en del fall har man, genom att använda samma färg och virkesdimensioner och/eller gemensamt formspråk, lyckats skapa en mycket harmonierad entré.
Dessa ”kännetecken” och den enhetlighet som fanns har nu brutits upp och förstörts genom framför allt de mer lättskötta smidesstaketen. Dessa har en helt annan tidskänsla och talar ett helt annat språk och bryter oftast av kraftigt mot entréns övriga formspråk.
Detta är synd eftersom placeringen av grinden och det omgivande staketet ofta korresponderar väl med förstukvisten och dörren. I detta sammanhang säger oss smidesstaketen ingenting, de saknar tradition, de är mycket lägre och proportionerna överensstämmer inte med förstukvistar och hus i övrigt. Smide tillhör egentligen inte alls trähuskulturen; det gör sig mycket bättre tillsammans med stenhus och hus med tegel och putsfasader. En from förhoppning är att fler kommer att återställa trästaketen och ta bort smidesstaketen som inte alls hör hemma här.
Fönster
Fönstrens betydelse för husets karaktär kan knappast underskattas. De kan ses som husets ögon och skulle i så fall kunna sägas spegla husets själ. När man ser sig omkring i Kungsladugårds egnahem kan man stöta på många varianter av fönster, där finns små runda på vindar och toaletter, det finns halvmåneformade lunettfönster och små avlånga skafferifönster. Dock kan fönster vara arbetskrävande att rusta upp, och de utsätts ofta för hårt slitage.
Fönstrets utformning och material är av central betydelse för fasadens utseende. Man kan se att många i Kungsladugårds egnahem bytt ut sina gamla originalfönster mot nya fönster som i vissa fall kraftigt bryter av mot husens övriga formspråk. Runt 1950 var det många som ersatte sina vackert spröjsade fönster med enklare, tvådelade utan spröjs. Detta skedde säkerligen av praktiska skäl, eftersom ospröjsade fönster är lättare både att underhålla och att tvätta. Under energikrisens dagar genomgick originalfönstren ännu en utgallring och ersattes av treglasfönster som inte ens hade tvådelningen kvar. I värsta fall är originalfönstren utbytta mot perspektivfönster som sitter som stora svarta speglar på en i övrigt vacker byggnad. Detta är mycket synd eftersom det kan vara svårt att återställa originalet om man inte vill låta tillverka nya efter gamla ritningar, vilket naturligtvis kan bli dyrt. Men om fönstren ännu finns kvar i ursprungligt skick så går det alldeles utmärkt att renovera dem eftersom de är gjorda av utvalt kärnvirke och kommer att kunna sitta i länge till. Problem kan naturligtvis uppstå med drag, men detta går att lösa genom att sätta i en extra glasruta på insidan under den kalla årstiden eller genom att byta ut innerglasen mot energiglas. Om byte ter sig oundvikligt bör man eftersträva ursprunglig grundform; det är lika fel att ta bort spröjsar från 20-talshus som att sätta fuskspröjs i ett 40-tals funkishus. Att sätta in aluminiumfönster förefaller som ett enkelt och praktiskt val men träets varierade profilering och färgsättning uppväger med sitt liv och sin lyster med lätthet aluminiumfönstrets praktiska fördelar.
Ett annat ganska vanligt problem med fönster är att de i hus som har tilläggsisolerats ofta har kvar sin ursprunliga placering och därför sitter en decimeter längre in än fasaden. Detta ger ett insjunket intryck, som också gör huset "hemligare" genom att dess ögon blir djupt liggande. Kontakten med huset och dess invånare försvåras. Utifrån och med tanke områdets totalitet som egnahemsområde överväger dock nackdelarna.
Fönsterluckor
Det har på senare år uppstått en föreställning om att fönsterluckor är en genväg till den sörgårdsidyll som så många svenskar tycks längta och sträva efter. Tyvärr så tycks kontinuiteten till denna sörgårdsidyll vara bruten vilket leder till att känslan för våra ursprungliga och traditionella former förtvinar och märkliga stilbrott uppträder. Den i vår tid vanligaste fönsterluckan, som ofta pryder massproducerade röda trähus med vita knutar, är en hybrid med spanska eller sydländska förebilder. Denna typ av fönsterlucka är som ett jalusi med ram, vars syfte är att skydda mot ljus och insyn och som används under dagtid när fönstren är öppna. Dessa är, i original, oftast mörkt bruna och sitter på vitrappade hus. Den svenska traditionella fönsterluckans ursprungliga funktion är av helt annat slag, varför den också är utformad annorlunda. Den svenska fönsterluckan skall i första hand skydda mot kyla, väder och vind. Vi använder den under den kalla årstiden för att skydda mot vädrets makter, men få är väl de svenskar som vill stänga ljuset ute med hjälp av fönsterluckor. Detta är ganska typiskt för vad som händer med arkitektoniska detaljer som har förlorat sin funktion och nytta och enbart används som dekoration. Kontakten med det traditionella formspråket går förlorad och man blandar lite hur som helst.
Företeelser som förlorat sin funktion tenderar att likaledes förlora sin arkitektoniska särprägel. När en detalj som fönsterluckor bara finns med som dekoration så finns det än mer anledning att allvarligt fundera över dess formspråk, vad dess detaljer uttrycker och vad man själv vill säga och uttrycka genom att hänga upp dessa totalt onyttiga luckor på sina väggar. När en arkitektonisk detalj bevisligen gör stor nytta är det svårare att kritisera stilbrott eller stilbrist, men när det är helt estetiskt bör man syna sina egna estetiska grundvalar i sömmarna. Denna typ av dekoration skulle vi vilja kalla missriktad sörgårdssträvan. Det finns tyvärr en del exempel på sådana här fönsterluckor i Kungsladugårds egnahem. Här måste tilläggas att det också finns flera exempel på lyckade och vackra fönsterluckor som smälter väl in i området.
Arkitektoniska detaljer har ringa egenvärde, snarare bestäms deras värde av det sammanhang i vilket de ingår. Ett enstaka lunettfönster kan inte göra ett hus till en lyckad arkitektonisk helhet, så inte heller en vacker förstukvist. Det kan faktiskt ge den motsatta effekten; nämligen att den vackra detaljen gör att man upptäcker hur fult hela huset i övrigt är.
Detta gäller naturligtvis för alla detaljer, så stirra er inte blinda på detaljer utan se till helheten. En del moderniseringar fungerar på vissa hus men inte på andra, därför är det svårt att dra alltför generella slutsatser.
Se er omkring och låt er inspireras av grannhusen. Och kom ihåg – det är inte exakt kopiering det är frågan om utan snarare ett försök att anamma formspråk och tidsanda. Våra hus och trädgårdar hör till stadsbilden, så det är inte bara vår ensak hur vi sköter dem. Vi är satta att förvalta dem, och låt oss göra vad vi kan för att slippa bli utsatta för de hårda ord som vi nu utsätter eternit och teakrenoverare för.
Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 70–77. Se sidorna i pdf:en.
