Meny
Kungsladugårds Egnahemsförening 1923 – till förstasidan

Hemma sedan 1923

Eget hem i Kungsladugård

Byggnader och byggnadsvård i Kungsladugård

Av Lars Eric Olsson

Svartvitt foto: en gata med villor och kala träd, sedd uppifrån.
Vy från Klintens trappor.

Den tidiga bebyggelsen

Gamla Älvsborgs fästning byggdes för att försvara de svenska intressena kring Göta Älvområdet. På Hisingen gick den norra landsgränsen mot Norge, i söder sträckte sig det danska territoriet ända upp till Lindome. Göta älvs mynning var därför den enda delen av dåvarande Sverige som hade kontakt med Västerhavet, och därför av oerhört stor strategisk och ekonomisk betydelse. Till denna fästning hörde ett landområde med ett stort jordagods med uppgift att bland annat förse fästningens soldater med proviant. Detta var Kungsladugården, första gången omnämnt på 1300-talet, och på vars mark nu stadsdelen Kungsladugård utbreder sig.

Redan tidigt uppstod en viss bebyggelse i anslutning till fästningen. Här har Älvsborgsstaden legat, en av Göteborgs föregångsstäder, som anlades 1547. Denna fick dock brännas av de egna invånarna under det nordiska sjuårskriget, och upphörde formellt 1587 när invånarna beordrades att flytta till Nya Lödöse. Denna stad var belägen i nuvarande stadsdelen Gamlestaden i Göteborg. Under det Ostindiska kompaniets tid 1731-1813, då en omfattande handel med Kina bedrevs, tillkom också ett antal byggnader i detta område. Kompaniets fartyg kunde nämligen inte gå längre in i den grunda älven än till Klippan, vilken blev fartygens hemmahamn. Härifrån togs också de varor som inhandlats i Kina ombord på hemförarbåtar och fördes till Ostindiska kompaniets huvudbyggnad på Norra Hamngatan 12, där de såldes på auktion.

Senare under 17-1800-talen blev Klippanområdet också platsen för den begynnande industrialismen i Göteborg. Här anlades 1762 ett glasbruk, och en tid därefter ett sockerraffinaderi och porterbruk, som vi senare lär känna under namnet Carnegie. Under 1800-talet växte sig staden Göteborg allt större, och den huvudsakliga bebyggelsen i Kungsladugård finner vi vid nuvarande Jaegerdorffsplatsen och utefter nedre delen av Slottsskogsgatan. Området var dock illa beryktat på grund av alla krogar som fanns i området. På grund av rånrisken uppmanades resande till Långedrag att inte passera dessa farliga områden på natten.

Längre upp i dalgången utefter Slottsskogsgatan fann man de två bondgårdarna Godhem och Ekebäck, vars lägen framgår av kartan från 1855.

I övrigt bestod den tidiga bebyggelsen i området endast av några mindre torpställen, som nu alla är rivna. Ett av dessa var torpet Svalebo som låg på berget i den nya delen av Västra begravningsplatsen. Ett annat torpställe hette Solliden. Båda dessa har ju senare fått ge namn åt gator i området.

Svartvitt foto: ett lågt trähus med en familj som står framför.
Familjen Jonasson vid torpet Solliden 1924.
Gammal karta med berg, vägar och ortnamn, bland andra Majorna, Carl Johan och Godhem.
Del av "Karta öfver staden Götheborg med dess omgifningar och alla underlydande egor" (1855).

I övrigt fanns inga byggnader i den dalgång mellan Svaleboberget och Slottskogen som först 1868 införlivades med Göteborgs stad, och som så småningom blev utgångspunkten för det blivande Egnahemsområdet. Området har inte tidigare varit uppodlat i någon större utsträckning, utan snarast haft karaktären av betesmarker. Mitt i dalgången, ungefär där Kungsladugårdsgatan nu går, rann en bäck som kallades Svanebäcken, troligen efter att svanar tidvis uppehållit sig här. Tidigare dämdes denna bäck upp utanför Gamla Älvsborgs fästning, för att fylla dess omgivande vallgravar med vatten.

Kring sekelskiftet kallades bäcken också för Heros bäck, efter en åkare med detta namn som hade sin stuga vid Ekedalen. Denna bäck är nu inte längre synlig, utan har helt kulverterats.

Svartvitt foto: trappan med den åttkantiga fontänen nybyggd, och tomma tomter nedanför. Svartvitt foto: samma trappa och fontän, nu bland stora träd.
Utsikt från Klintens trappor 1922 (ovan) och 1994 (nedan)
Svartvitt foto: en lång byggnad i flera våningar på en öppen äng.
Broströmska stiftelse byggdes på bara 14 månader. År 1925 stod 108 moderna lägenheter färdiga, avsedda för sjöfolk.

Den äldsta bebyggelse som fortfarande finns kvar i denna del av dalgången är koloniområdet, som började bebyggas vid tiden för första världskrigets utbrott på den gamla kohagsängen. Detta område kallades då Kungsladugårdskolonin, men har senare bytt namn till Slottsskogskolonin. Koloniområden var en relativt ny företeelse som tillkom för att ge de inflyttade stadsborna möjlighet till rekreation och vissa odlingsmöjligheter. De byggnader som uppfördes här var ursprungligen mycket små och enkla sommarhus, men välfungerande för sitt ändamål. I centrum av detta område uppfördes en gemensamhetsanläggning och en utomhusdansbana.

Nere i Kungsladugård vid Birgittagatan växte det första landshövdingehuskvarteret fram 1919, då rederiföretaget Transatlantic genomförde detta bygge för att kunna ordna bostäder åt sina anställda. Kvarteret består av 14 landshövdingehus, och började bebyggas 1917.

I och med detta kan man säga att den egentliga byggstarten för stadsdelen hade börjat. Stadsplanen fastställdes 1921, och hade framarbetats av stadsingenjören Albert Liljenberg. Det kännetecknande för denna stadsplan är framför allt en välplanerad asymmetri, där gatorna i viss mån följer naturen och kvartersindelningarna är olikformade och ej traditionellt rutmönstrade. Exempel på detta kan med fördel hämtas från egnahemsområdet. Stadsdelen ger dock också uttryck för det strikt symmetriska och monumentala, där alléer för blicken till högt belägna byggnader. Så är fallen med Älvsborgsgatan mot Kungsladugårdsskolan och Ståthållaregatan mot pensionärshemmet.

Stiftelserna

Broströmska stiftelsens kvartersstora byggnad som gränsar närmast till egnahemsområdet, stod färdig 1925 och hade då byggts färdig i rekordfart. Tvåhundra man arbetade under hela byggnationen, vilken endast tog fjorton månader att färdigställa. Detta trots att byggnaden är 132 meter lång och man fick börja med att spränga bort 3 600 kubikmeter berg innan byggnaden kunde sättas ut. Broströmska stiftelsen hade vid färdigställandet 108 moderna lägenheter att disponera, avsedda för sjöfolk.

Andra stiftelser i området som tillkommit senare är Wijkska stiftelsen, Lundgrenska stiftelsen och Julius Lindholms stiftelse.

Egnahemsrörelsen

Kungsladugårds egnahemsområde är ett mycket tidstypiskt och väl planerat bostadsområde, och är därför ett gott exempel på de värderingar som egnahemsrörelsen stod för.

Egnahemsrörelsen hade sin grund i de sociala frågor som alltmer började uppmärksammas i de svenska växande städerna. Bristen på goda bostäder för den växande arbetarklassen var ett av de mest uppmärksammade problemen kring sekelskiftet. Därför tillsatte Kungl Maj:t 1899 en egnahemskommitté, med uppgift att verka för ett ökat egnahemsbyggande i landet. Med ett eget hem skulle arbetarna få en positiv livsåskådning, samtidigt som de kunde lägga ned eget arbete och pengar på något nyttigt. Ytterligare ett skäl till att statsmakterna ville stödja detta var att man ville förhindra ytterligare emigration ur landet.

För att stödja egnahemsbyggandet bildades också en egnahemslånefond, som kunde ge förmånliga lån till byggarna. Detta är ett av de första exemplen på statliga bostadssubventioner i Sverige.

Gamla Enskede i Stockholm var ett mycket uppmärksammat område som byggdes med dessa nya förutsättningar. Marken till detta område hade Stockholms stad köpt in, och de förlagor man planerade den nya stadsdelen efter var de engelska trädgårdsstäderna. Här skulle finnas breda trädplanterade vägar runt hela området, med smala och svängda gator inne i bostadsområdet. De flesta av husen lades så att det bildades en liten förträdgård till dem, och allt planerades så att det skulle bli både idylliskt och variationsrikt. Här lät man också genomföra ytterligare en idé som man hämtat i England, nämligen att bygga radhus. Introduktionen av denna nya bostadsform gick emellertid trögt, varför man där så småningom övergav denna idé och byggde traditionella en- och tvåfamiljsvillor i stället.

Svartvitt foto: trähus under byggnad längs en gata, med byggmaterial och människor på gatan.
Husen på Fågelfängaregatan under byggnad. Längst till vänster syns nr 6. Längst bort skymtar parhuset nr 18-20.

Kungsladugårds egnahemsområde bebygges

De första egnahem som började byggas i Kungsladugård några år senare, var radhusen på Fågelfängaregatan 1 - 13, vilka ritades av förste stadsarkitekten Karl Samuelsson. Även här har impulserna hämtats från England, vilket lett till att dessa hus än idag kallas för de engelska radhusen. Målsättningen med dessa hus var att bygga trivsamma hus, men till så låg kostnad som möjligt. Detta har man åstadkommit framför allt genom att begränsa storleken på husen. Dessa hus började byggas i mars 1921, och stod inflyttningsklara samma år på hösten.

Samtidigt uppfördes landshövdingehuset som skulle hysa Göteborgs Pensionärshem på granntomten.

I april 1922 var det avsyning av de första tomterna som skulle bebyggas i det blivande egnahemsområdet. Sommaren 1922 började dessa tomter säljas av Göteborgs stad för ett pris av ca 4 000-5 000 kr per tomt. Lagfarterna till tomterna utställdes i augusti. Till tomtförsäljningen var en rad villkor knutna, som i detalj reglerade de blivande husens storlek, utseende och läge på tomten.

Det område som försäljningen utgick från begränsades av Ståthållaregatan, Kungsladugårdsgatan och Snäckvägen. Alla tomter fann dock inte köpare omedelbart, och i vissa fall dröjde det flera år innan tomterna var försålda och kunde bebyggas. Därför kan man även inom denna äldsta del av egnahemsområdet finna en viss åldersvariation på byggnaderna, även om de flesta byggen inom detta område påbörjades vid samma tidpunkt.

Vilka de tomter var som såldes i denna första omgång framgår av den försäljningskarta som återfinns på sidan 59. Ifylld tomtmarkering betyder att tomten redan sålts. Av kartan framgår att vissa av kvarteren redan var fulltecknade, medan andra kvarter hade tomter kvar.

Av adresskalendern för Göteborg framgår vilka det var som köpte dessa tomter. Av de 32 tomter som hade sålts till 1928 på Fågelfängaregatan, hade hela 1/4 köpts av snickare. Ytterligare 1/4 av tomterna hade köpts av personer med andra hantverkaryrken, tex skomakare, murare och skräddare. I yrkesförteckningen bland innehavarna av de resterande tomterna finner vi en brokig skara; flera sjökaptener, löjtnanter och kontorister samt någon enstaka chaufför, ölutkörare, fröken, direktör och fabrikör.

De ritningar som låg till grund för byggnadernas arkitektoniska utformning ansluter sig i allt väsentligt till de typritningar för goda egnahemsbyggnader som publicerades i april 1922 av Statens Byggnadsbyrå. Dessa hade utarbetats av stadsarkitekten Sigurd Westholm, med hjälp av en stab arkitekter från i huvudsak Stockholm stads fastighetskontor.

I inledningen till publikationen med typritningar menade man att den senare tidens byggnader varit av så låg kvalitet att man gärna velat samla en rad goda exempel på enkel och redig planlösning som dessutom hade fasthet och jämvikt i byggnadens exteriör.

Svartvitt foto: ett radhus i trä med symmetrisk fasad, skorstenar och spjälstaket.
En symmetrisk balans i byggnadskompositionen är utmärkande för husen i Kungsladugård.
Svartvitt foto: en vit villa i funktionalistisk stil på en bergknalle.
Funkisvilla vid Sollidsgatan.

Även byggnaderna i Kungsladugård har haft sina färdiga typritningar, där de skilda byggnadstyperna givits olika bokstavsbenämningar. Många av dessa har färdigställts av E.R. Håkansson. Den som går runt i området kan snart finna vilka hus som byggts efter samma basritning, fast alla byggnader har sina egna individuella variationer. En sådan är verandornas eller dörrportalernas utformning, där man knappast lär finna två byggnader inom området med dessa identiskt utformade.

Den äldre delen av egnahemsområdet är uppfört i en mycket enhetlig arkitektonisk stil som kallas för 20-tal klassicism. Utmärkande för denna stil är en symmetrisk balans i byggnadskompositionen, exteriört utsmyckad med tidens stilelement, framförallt pilastrar. Fönstren är spröjsade och tredelade, kompletterade med de högt belägna lunettfönstren och runda oxögonen. Lunettfönstret har ju dessutom på senare år blivit egnahemsföreningens symbol.

Alltsom byggnationen sedan fullföljts efter 1920-talets början, har byggnaderna gradvis förändrats. Så har de äldre villorna en betydligt flackare takvinkel än de något senare byggda, beroende på ett förbud mot att inreda vindarna för bostadsändamål. De äldre husen består som regel av två lägenheter, ett villkor för bygglov i det tidiga 20-talets Göteborg, som led svårt av bostadsbrist. Dessa regler upphörde med tiden, vilket resulterat att enfamiljsvillor i stället byggdes, ofta med både betjäningsutrymmen och stora sällskapsrum på bottenvåningen.

Området har sedan gradvis bebyggts. Under de kommande decennierna expanderar egnahemsområdet i riktning mot Slottsskogen och Skytteskogen. Dessa byggnader har uppförts i den funktionalistiska byggnadsstilen, som utmärkes av stora luftiga rum, platta takkonstruktioner och putsade fasader utan dekorativa stilelement.

Egnahemsområdet var ursprungligen tänkt att också expandera vidare utmed Högsbogatan, där flerfamiljshus nu är byggda. När stadsplanen för detta ändrades och således reducerade egnahemsområdets expansionsmöjligheter, blev upprördheten stor bland egnahemsägarna. Man menade att man förts bakom ljuset av myndigheterna, och man drev denna fråga ända till kungs för att få tillbaka den gamla stadsplanen, dock utan att lyckas.

Byggnadsdelar

Byggtiden på dessa villor beräknades till nio månader, eftersom ett av villkoren för tomtköpen var att husen skulle vara färdiga, med staket och allt, senast den 1 april 1923.

Byggnaderna har tillverkats på platsen av inhyrda snickare, även om mycket av byggmaterialet typ fönster och dörrar kunnat prefabriceras. Delvis har dessa hus tillkommit i en byggteknisk innovationstid. Så gör här de kopplade fönstren sitt intrång som normal standard, vilket tidigare hade varit enkelfönster med löstagbara innanfönster. En annan nyhet är värmeteknisk, husen planeras efter enbart vedeldning i köksspisar och kakelugnar, men genomförs i vissa fall med centralvärme. Då har man placerat radiatorerna på de platser där kakelugnen skulle stått, dvs i rummens hörnor och inte som det blev senare under fönstren.

Grunden

Egnahemshusen är alla byggda med källare. Inom området finner vi både den gamla typen av naturstensgrund, som ju till denna tid varit den dominerande grundläggningstypen, men också den nyare typen bestående av murade cementhålstensblock. Källargolven är gjutna i betong.

Eftersom det är mycket svåra markförhållanden med djup blålera i Göteborg, har en del av husen fått sättningsskador. Orsaken till detta är att byggnadernas grundläggning ej når berg, utan flyter i leran. Det är därför som man finner husen med sättningsskador mitt i dalgången, och ej utefter bergsluttningarna.

Svartvitt foto: en man sitter på huk vid en husvägg och pekar på marken.
Artikelförfattaren demonstrerar hur marknivån sjunkit med flera decimeter runt byggnaden Lundgrenska stiftelsen.

Den grundvattenssänkning som sedan skett i Göteborg, inte minst orsakad av alla rördragningar i gatorna, har sedan torkat ut leran med följd att husen stabilitet har rubbats. Ett bra exempel på uttorkade markförhållanden ser man vid den Lundgrenska stiftelsen på Kungsladugårdsgatan. Här avslöjar stenplattorna på grunden den tidigare marknivån, vilket nu ligger betydligt under denna.

De rördragningar som finns ligger på gatusidan, och inte på trädgårdssidan av husen. Detta är skälet till att så gott som alla hus som satt sig, lutar åt gatan. Den tunga trafik som åtminstone tidigare funnits på t ex Kungsladugårdsgatan, kan också ha påverkat dessa sättningar, genom att med vibrationer ytterligare komprimera leran. I ett gammalt hus kan viss skevhet vara acceptabelt, särskilt om dörrarna har justerats så att de ej kärvar. I vissa fall har emellertid sättningarna varit så stora att golven fått brytas upp och läggas om, i andra fall har hela huset lyfts upp med domkraft och på så vis rätats.

Dräneringen kring husen har också vållat problem. Många byggnader har saknat god dränering eftersom lera använts till återfyllnad ända fram till byggnadskroppen. Detta i kombination med igensatta och tjälförskjutna dagvattenrör, har skapat alltför stor vattenbelastning på källarmurarna som ej kunnat hållas torra. Dessa skador måste åtgärdas med omfattande uppgrävningar och nya dräneringsskikt runt huset.

Även avloppsledningarna kan drabbas av stopp om markförhållandena är sådana att byggnadskroppen inte legat fast förankrad. Detta leder då på sikt till att rörmuffarna tvingas ur sina lägen, och funktionen på avloppsrören upphör. Detta måste åtgärdas genom att gräva upp rören och justera läget. Det som ligger innanför tomtgränsen är fastighetsägarens ansvar, utanför tomtgränsen mot gatan ansvarar kommunen för.

Svartvitt foto: ett spröjsat fönster i en panelad vägg.
Det här fönstret ser ut att vara ett perfekt renoverat usrprungsfönster, men det är faktiskt nytillverkat.

Fönster

Fönstren brukar kallas för byggnadens ögon. Många av de gamla fönstren har tagits bort under årens lopp och ersatts med nya. Spröjsade fönster har ersatts av ospröjsade, och små fönster har ersatts av större. Kvaliteten i de gamla fönstren var ofta betydligt bättre än man kan tro. Det har dessutom visat sig att nyare fönster ofta har en ganska begränsad livslängd. Så när det blir dags att byta ut dessa, kan man försöka åter sätta in den ursprungliga modellen för återskapa den gamla karaktären.

Svartvitt foto: stående lockpanel under ett fönster.
Fasadmaterialet i 20-talsvillorna är sågad stående lockpanel, ofta av synnerligen god kvalitet.
Svartvitt foto: ett tak med enkupigt lertegel.
Enkupigt lertegel finns att köpa, både nytillverkat och begagnat.

Fasadmaterialet

Fasadmaterialet för de äldre husen är av sågad stående lockpanel av god kvalitet. Funkishusen är putsade, och de senast byggda husen har tegel som fasadmaterial. En del av trähusen försågs med Sidi-plattor under 1950-talet, vilket kraftigt förändrade husens karaktär. All dekor, ornament och nyanser doldes bakom detta asbesthaltiga, men underhållsfria, material för att slippa kommande målningsarbeten. I de fall Sidi-plattorna nu tas ned, visar det sig att de underliggande träfasaderna ofta är i ett förhållandevis gott skick, tack vare att en viss luftning skett under plattorna. Det är därför sällan nödvändigt att byta ut den gamla träfasaden, utan den låter sig oftast väl restaureras. Man måste dock uppmärksamma att nedtagning av dessa plattor är förenat med en rad krav eftersom de är asbesthaltiga, varför detta måste ske med stor försiktighet.

Eternitplattorna, som kallades fattiglappar i folkmun, byttes senare mot skivor i plast eller plåt som också sades vara underhållsfria. Även dessa bör naturligtvis tas ned på sikt.

Taken

De äldre husen är alla lagda med enkupigt lertegel, av skilda fabrikat och kvalitéer. Det är av stor vikt för helhetsintrycket av området att detta enkupiga lertegel behålls och ej byts ut till tvåkupigt eller betongpannor. I de fall det ursprungliga takteglet av tekniska skäl behöver bytas ut, finns det nytt sådant att köpa. Det går även som regel att få tag i äldre begagnade takpannor, som ofta sparats av byggnadsvårdsintresserade personer eller föreningar.

Skorstenar

Skorstenarna har som regel farit illa efter 70 år, exponerade som de varit av såväl väder och vind som av syrahaltiga gaser. Ursprungligen byggdes de ju för vedeldning, men de har senare använts för olje- eller gas-förbränning. Vid oljebränning har uppkommit mycket svåra frätskador i de övre delarna av skorstenstoppen; såväl murbruk som vissa tegelstenar har vittrat sönder. Vid gasförbränning är rökgaserna betydligt skonsammare, men stora mängder vatten finns i rökgaserna, vilket kan ge betydande fuktproblem i murstocken.

Svartvitt foto: en murad skorsten på ett tegeltak.
Skadad skorsten.
Svartvitt foto: en man murar om en skorsten.
Skorstensvård.

I de fastigheter som värms med el, har murstocken stått kall och fuktig, vilket också kan ge skador. Skorstenen bör därför regelbundet besiktigas, och åtgärdas vid behov. Dessa åtgärder bör inte inriktas på att dölja problemen genom att sätta på en plåthuv över den vittrande skorstenen, utan genom att mura om de delar som är mest skadade. Detta område är nästan alltid begränsat till den del av skorstenen som sticker ovanför taket, eftersom det är här som rökgaserna avkyls och kondenserar inuti piporna.

Att enbart fylla i murbruk i de vittrande fogarna hjälper inte stort, eftersom man på detta sätt aldrig kan komma åt att byta ut all murbruk mellan tegelstenarna.

Insättning av böjbara stålrör kan i många fall vara en bra dellösning på skorstensproblematiken.

Färg

Färgsättningen i området har tidigare i huvudsak dominerats av ljusa, lätta pastellfärger, till skillnad från t ex Landala egnahemsområde som är något decennium äldre och domineras av mörka tjärliknande färger.

Den som vill undersöka husens ursprungliga färgsättning kan enkelt göra detta med en s k färgtrappa, där lager för lager av färg tas bort tills dess den understa originalfärgen blir synlig. Resultatet av en sådan färgtrappa bör dokumenteras med färgfoto innan den övermålas.

Vid val av färg till dessa gamla träfasader är äkta linoljefärg det naturliga valet, eftersom husen ursprungligen varit målade med detta. Linoljefärgen har dessutom större penetrationsförmåga och fuktgenomsläpplighet än de modernare acrylatfärgerna, varför risken för röta i fasaden minskar betydligt med linoljefärg.

Hus som under 1970- och 80-talen målats med acrylatfärg (plastfärg) bör på sikt renskrapas och återmålas med linoljefärg. Den gamla färgen låter sig relativt enkelt tas bort med hjälp av en varmluftspistol, vars effekt dock inte bör vara alltför hög för att inte brandrisken skall öka. Säkerhetsåtgärder i form av inkopplad vattenslang bör dock alltid finnas till hands vid dessa arbeten. Borttagande av färglager med öppen låga bör absolut undvikas, liksom användande av högtryckstvätt och lut, eftersom detta fordrar mycket långa torktider innan ommålningen kan ske.

Byggnadsvård

Inom byggnadsvården har man som vägledande tes vid nödvändiga förändringar myntat begreppet ”Varsam ombyggnad”, vilket innebär att man behåller byggnadens ursprungliga karaktär och gör behövliga ingrepp med så små förändringar som möjligt. Det som en gång varit en del av huset skall så långt möjligt fortsätta vara det. Resultatet blir att området även i fortsättningen kan behålla sin ställning som ett kulturhistoriskt intressant område med de extra kvalitéer detta innebär för boendet. Det har också visat sig att denna metod är betydligt resurssnålare än mer genomgripande förändringar av husen, och därmed också mindre kostsam.

Inför alla förändringar av sitt hus är det viktigaste att man är väl förtrogen med byggnaden och de egenskaper den besitter. Först utifrån en sådan kunskap kan man på ett riktigt sätt planera de åtgärder man anser behövliga.

Det är av största vikt att noga studera de ritningar som finns till alla fastigheter. Om man själv inte har tillgång till dessa kan man köpa kopior från Stadsbyggnadskontoret, som har microfilmat alla dessa gamla handlingar. Det kan också vara bra att konsultera någon byggnadskunnig för att diskutera de åtgärder som planerats, ur såvä teknisk och ekonomisk som byggnadsvårdande synvinkel.

För den som vill läsa vidare i detta ämne finns det en hel del god litteratur att tillgå, som kan köpas från de byggnadsinriktade museerna eller från bokhandeln. Det anordnas också en hel del intressanta utbildningsdagar och studieresor av t ex Svenska föreningen för byggnadsvård eller Byggnadsvård Nääs.

Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 38–52. Se sidorna i pdf:en.