Meny
Kungsladugårds Egnahemsförening 1923 – till förstasidan

Hemma sedan 1923

Eget hem i Kungsladugård

Några sporadiska minnesglimtar från Kungsladugård

Av Brita Larsson, f. Lindgren

Svartvitt foto: två barn med cyklar vid ett staket.
Författarinnan med brodern Olle.

År 1938 flyttade vår familj in i en villa på Fågelfängaregatan 29. Huset var byggt 1923 och hade tidigare haft två ägare. Familjen bestod av min far, Erik Lindgren, min mor Dagny, 15-årige Olle och så jag själv, då nio år. Pappa köpte huset av en äldre dam med stor kärlek till katter. I den tämligen igenvuxna trädgården fanns en koja för en av katterna, som inte kom överens med de övriga medlemmarna i kattfamiljen.

Den tidens arkitektur- och heminredningsideal handlade om luft och ljus. Trädgården glesades ut, granarna ersattes av syrener, japanska körsbärsträd, spirea och kvitten. De gamla Williamspäronen och Göteborgs Diamant på spaljé fick bli kvar, liksom två björkar, vilka så småningom antog imponerande storlek.

Inomhus vidtogs också förändringar, av vilka en del senare kom att beklagas. Alla kakelugnar revs, och de gammaldags sexdelade fönstren ersattes av kopplade, tvådelade fönster. De två stora rummen i nedervåningen försågs dock med tredelade fönster. Ljust blev det förvisso, men också dragigt och kallt under de kommande krigsåren med bränsleransonering.

Av grannarna på gatan minns jag från den här tiden familjen Nyquist närmast Klintens trappor och familjen Öberg på vår andra sida. I parhusen på motsatta sidan av gatan bodde familjen Landén, vars närmaste grannar jag inte minns. Huset intill ägdes av fröknarna Åkerman, som bodde i övre våningen. Den undre hyrdes en tid av min morbror Sigurd Videnö med fru Lisa och dotter Åse. Samma lägenhet hyrdes senare av teckningslärare Goös med familj. Andra namn jag minns från Fågelfängaregatan är Bondestam, Wickberg, Billger, vaktmästare Jansson på Amerikalinjen (som egentligen hette Johansson, men uttalade namnet på amerikanska), Lindau, Fritz och Svea Johansson med barnen Olle, Ingrid, Maja och Bengt (sedermera Fritzne), familjen Wilhelmsson med ”tant Seda”, syskonen Svea, Göta och Nils Svensson, familjen Olofsson samt familjen Fagerberg, som hade taxirörelse och även drev en speceriaffär i en minimal butik i pensionärshemmets bottenvåning.

När vi flyttade till Fågelfängaregatan var Kungsladugård redan välkänt för oss. Familjen kom från angränsande Majorna först till ett hyreshus på Kungsladugårdsgatan 20 och därefter till en radhuslägenhet i första våningen på Kungsladugårdsgatan 62, där värden var detektiv och hette Lundén. Omgivningen var alltså bekant för mig sedan länge, och en av de käraste lekplatserna var Klintens trappor. Avsatserna och stenbänkarna var ypperliga att leka affär på eller att rada upp hela dockfamiljen utefter. Min bror, som ju är drygt sex år äldre än jag, har mer dramatiska minnen från trapporna. De var skådeplats för vilda bataljer mellan folkskolepojkar och ”rödsiskor”, elever i Västra Realskolan. Vid ett tillfälle hade siskorna erövrat trapporna och folkskoleungarna försökte en stormning. Fritz Johansson blev tvärilsken över oväsendet, och beväpnad med en kvast skingrade han de båda stridshärarna.

Skolvägen var inte lång. Kungsladugårdsskolan var ganska nybyggd, stor och imponerande. Överlärare var Johan Ahlin, framstående som arkeolog och särskilt känd genom utgrävningen av Sandarnes stenåldersboplatser. I småskolan gick jag för fröken Sofia Kempe och i tredje och fjärde klass för fru Karin Orrhage. Skolan rymde, tror jag 2 000 elever, och för en liten förstaklassare var det svårt att göra sig gällande på skolgården. Vi flickor hoppade rep och hage, lekte färgleken, bollstå, ”Riaha”, m. fl. tämligen stillsamma lekar. Pojkarna lekte för sig, och ibland blev det slagsmål, så att någon av de ständigt patrullerande lärarna fick ingripa. De flesta barn hade möjlighet att gå hem och äta på frukostrasten, men det fanns också barnbespisning för i huvudsak mindre bemedlade barn. Maten där var så god, att vi andra barn var avundsjuka. Det fanns också möjlighet till skolbad. En mindre populär inrättning var tandläkarmottagningen, där tre tandläkare hade var sitt behandlingsrum med gemensamt väntrum. Medan man satt där kramande sitt tandkort och darrande i knävecken, kunde en stackars unge komma ut från något av rummen för att skölja bort blodet efter en tandutdragning vid drickfontänen inför ögonen på dem som väntade på sin tur. En mycket effektiv metod att grundlägga tandläkarskräck.

Svartvitt foto: en man i lång rock står i en trädgårdsgrind.
Pappa Erik i grinden.

Pappa var anställd på Svenska Amerikalinjens passageraravdelning, och mamma drev ”Nya Hemhjälpsbyrån”. Under vissa tider hade vi hembiträde, som bodde i den minimala jungfrukammaren intill köket i bottenvåningen. Olle och jag hade var sitt rum i andra våningen, och där låg också föräldrarnas sängkammare. Under min tidigare barndom hade jag varit mycket mörkrädd och inte vågat sova ensam. Glädjen över att få ett eget rum sopade bort all rädsla, och jag har aldrig sedan dess varit mörkrädd. Rummen i övervåningen hade smala garderober under snedtaket, och det kom in dagsljus genom söta, halvmåneformade fönster. Utifrån såg det ut som om huset kisade förtjust med skrattrynkor kring ögonen. I föräldrarnas garderob förvarades gamla veckotidningar, och där kunde man ostört stämma träff med ökenshejken eller Pigge och Gnidde, allt efter humör. Olles garderob var egentligen förbjudet område, men jag vet allt vad han gömde där! Inget är fördolt för småsystrar. Min egen garderob var en underbar lekplats, omväxlande gömställe och teaterscen. Min ett år äldre lekkamrat Ingalill Jonsson deltog med liv och lust i utklädsellekarna, och hon var villig motspelerska i de sketcher vi framförde med föräldrar och syskon som publik. Manuset stod vi oftast för själva, men ibland hade mamma skrivit ihop en liten pjäs åt oss. Prinsar och prinsessor förekom ofta i handlingen, men dumma pigor och snorkiga fruar var också populära. När jag sedan blev klasskamrat med Vera-Lisa Linde kom intrigen i våra ”pjäser” ofta att vara hämtad ur ”Tusen och en natt”, där jag var Hassan och Vera-Lisa Zubejda (fast ibland tröttnade vi och bytte roller).

Våra utflykter i omgivningen gick ofta till ”landet”, d.v.s. nuvarande stadsdelarna Högsbotorp, Tynnered och Frölunda smedja. På somrarna cyklade vi till Näset, Askim eller Hovås för att bada och sola. När vi hade cyklat hela vägen hem igen, var vi lika svettiga som före starten. Pojkarna sparkade förstås boll. ”Ängen”, d.v.s. den obebyggda tomten bakom Kungsladugårdsskolan, användes vanligen för detta ändamål, liksom naturligtvis Gröna Vallen. Med skolan gjorde vi utflykter t.ex. över älven med färjan till Rya Skog, eller till Slottsskogen. ”Skogen” älskades av både barn och vuxna. Man kunde titta på när sälarna i Säldammen fick sin frukostsill, man kunde rida på ponnies runt Lilla Dammen. I Djurgårdarna fanns då liksom nu allehanda djur att titta på och mata, men finast var de söta små gotlandsrussen, som fick socker och bröd. Italienare sålde ballonger och granna dockor nedanför Stora Liden, och i Stora Dammen gapade karparna efter bröd. Sommarens höjdpunkt var en föreställning på Slottsskogsteatern. Där satt man i den kyliga sommarkvällen med en filt om benen, kämpande mot myggen, medan man spänt följde handlingen på scenen. Dekoren var sig lik från pjäs till pjäs: en litet större stuga, där det bodde ”fint” folk, och en liten kåk, där det fattiga men klipska folket bodde. Bland skådespelarna minns jag Tollie Zellman och norrmannen Einar Fagstad med sitt dragspel.

Genom många av kvarteren i Kungsladugård gick de s.k. slaskgångarna och gör väl så än idag. De var användbara som genvägar och som gömställen. Varje trädgård hade en grind åt gången, där soptunnan stod. Inga vuxna utom sophämtaren brukade ta den vägen, så slaskgångarna var barnens eget revir.

Annars kunde man så gott som riskfritt leka mitt i gatan. Även den nu så trafikerade Kungsladugårdsgatan användes till att rita ”hagar” på och hoppa långrep. De enstaka bilarna hördes på långt håll, så att man kunde gå upp på trottoaren. Fiskhandlaren hördes också på långt håll, men han hade ingen bil utan hade fisk och is i lådor lastade på en hög handkärra. För att locka kunder ringde han i en klocka och ropade: ”Färsk fesk”.

1939 började vapenskramlet i Europa att märkas även i vårt idylliska Kungsladugård. Den nionde april 1940 blev början till en omvälvande tid. Vi fick veta att Norge och Danmark intagits av tyska trupper, och på skolgården gick vi i små uppskrämda grupper och försökte intala oss förtröstan. Många grät. Vår klassföreståndare fru Orrhage försökte dölja sina tårar. En evakuering hade förberetts tidigare, och nu skickades vi hem för att ge oss av till tryggare orter än Göteborg. De som inte kunde få någon tillflykt genom släktingar eller vänner på landet evakuerades genom skolans försorg. Det blev ett tårfyllt farväl av föräldrar, syskon och klasskamrater. Några år tidigare hade vår familj hyrt sommarbostad på en gård i Rävlanda, och dit skickades jag med tåg. Jag gick resten av terminen i Björketorps skola av B-form. I vissa ämnen läste man alltså vartannat år treans, vartannat år fyrans kurs. Det här året läste man treans kurs, och eftersom jag gick i fyran, fann jag mig till min egen tillfredsställelse och de andra barnens avundsjuka vara bäst i klassen. Utom skolan var jag däremot synnerligen bortkommen i jämförelse med de praktiska och företagsamma lantbarnen.

Längtan hem var svår, och så småningom fick jag återvända till Fågelfängaregatan. Många av mina kamrater var dock fortfarande evakuerade. Framför källarfönstren i vårt hus låg sandsäckar som skydd mot splitter vid ett eventuellt bombanfall, och inne i källaren hade tvättstugan gjorts om till skyddsrum genom att taket fått kraftiga stöttor. I trädgården låg höga vedstaplar, och i Ståthållaregatans gräsmatta fanns nedgången till ett allmänt skyddsrum. Pappa hade blivit inkallad omedelbart vid krigsutbrottet i grannländerna och blev förlagd ”någonstans i Sverige”, som visade sig vara en barack i Änggårdsbergen. Hans avdelning fick i uppdrag att montera upp en kulspruta, som de efter mycket letande insåg vara den där konstiga manicken under britsen. Ingen hade någon vapenutbildning, orderna var förvirrade och utrustningen undermålig. Uniformerna var från första världskriget med trekantiga Karl XII -hattar. Pappa sa ofta, att hade tyskarna den natten intagit den här posteringen i Änggårdsbergen, hade de omdelbart blivit vanmäktiga av skratt. Så småningom blev pappa placerad utanför Trollhättan, befordrades till löjtnant och låg inkallad sammanlagt 14 långa perioder. Eftersom verksamheten på Amerikalinjen var starkt reducerad under dessa år, var personalen periodvis permitterad. Självfallet påverkades familjens ekonomi, och vi var nödsakade att hyra ut två av rummen i övervåningen. Nu visade det sig också, att de nya, stora fönstren kylde under de kalla 40-talsvintrarna. Allting var ransonerat, även bränslet. Pannan eldades med ved eller briketter. En brasa höll sig inte vid liv så värst länge, och om man inte ville vakna i ett utkylt hus, fick man fylla på pannan även på natten. Enligt bestämmelserna fick man inte ha högre rumstemperatur än 16 °C, men det var svårt att få upp värmen ens till denna blygsamma temperatur. Det blev till att plocka på sig tjocka sockar och koftor, och stickning kom på modet. Kristidsgarnet var motsträvigt att sticka av, och plaggen kliade och stack i skinnet. Man var lycklig, om man hade någon gammal tröja av förkrigskvalité, som man kunde repa upp och sticka nytt av. Det stickades också flitigt till Röda Korset, Finlandshjälpen och andra organisationer.

Många familjer tog emot barn från det krigsdrabbade Finland, och till vår familj kom femåriga Marja-Leena från Helsingfors. När hon kom till oss var hon blek och uppsvälld av felaktig näring och kunde inte ett ord svenska. Snabbt blev hon medelpunkten såväl i hemmet som bland barnen på gatan. Språket var inget problem – hon tillverkade egna ”svenska ” ord, som vi andra fick hänga med på. Mamma sydde kläder till henne, en fin blå kappa och en mössa med broderier och knytband. Marja-Leena gick stolt ut på gatan med min gamla men ytterst välvårdade dockvagn. Fem minuter senare jagade hon fram på gatan med fladdrande uppknäppt kappa, ett mössband fram och ett bak, användande dockvagnen som stridstank. Bästa väninnan bland gatans små flickor var Margareta, med betoningen på första stavelsen.

I augusti 1940 började jag i första årskursen i Majornas Kommunala Flickskola, där jag skulle komma att gå i sju år. Från min gamla klass i Kungsladugårdsskolan kom Ingeborg von Gerber, som bodde på Snäckvägen. Där bodde också Margareta Larsson och Gun Wallman. På Kungsladugårdsgatan bodde Ingrid Åkerman, Solgerd Unger och Birgit Berg, på Oxhagsgatan Kerstin Osvald. Inger Haglund bodde på Lugnet, vilken plats dock inte var namngiven efter henne. Till skolan åkte vi, om vi hade råd, med spårvagn 10, som hade blåvit skylt. Ändhållplatsen låg vid Högsbogatan, där det fanns en vändslinga. Missade vi den vagnen, kunde vi rusa till Godhemsgatan och försöka hinna ”den gröne”, linje 4. Med den kom vi till Stigbergstorget, och fick sedan springa nerför backen till skolan i hörnet av Karl Johansgatan och Djurgårdsgatan. Oftast cyklade vi eller gick till fots. Färdvägen gick efter Klintens väg – Slottsskogsgatan – Godhemsgatan – Såggatan – Hamneskärsgatan – Karl Johans torg – Styrmansgatan – Allmänna vägen fram till skolan.

I min barndom låg butikerna tätt i Kungsladugård. Jag har redan nämnt Fagerbergs lilla affär på Fågelfängaregatan. På Klintens väg 20 låg två Konsumbutiker med gemensam trappa upp från gatan. Till vänster låg mjölkaffären, där biträdet mätte upp önskat antal liter i kundens eget kärl. I affären förvarades mjölken i stora bleckplåtsflaskor. Man kunde köpa oskummad mjölk, skummjölk, kärnmjölk eller grädde. Så småningom gjorde den pastöriserade mjölken sin entré och således då i glasflaskor rymmande 1 liter eller 1/2 liter. Mjölken kunde också levereras till hemmen och stod då på kökstrappan tidigt på morgonen. Fagerberg körde ut mjölken med gengasdriven bil. Den mycket unge Per, som nätt och jämt nådde upp till ratten, körde bilen, medan farfar med vitt hår och vackra vita mustascher kvickt sprang med mjölkflaskorna till kundernas kökstrappor. I mjölkaffären kunde man också köpa bröd och kaffebröd. Under kriget var utbudet starkt begränsat. Det fanns en sorts kupongfria småkakor, obestämt gråbruna beströdda med pärlsocker, som utgjorde vår vardagslyx. Jag hade föresatt mig, att den dagen kriget tog slut skulle jag genast köpa den underbara kaka, med ena hälften doppad i choklad, som varit försvunnen under kristiden. Tyvärr har den aldrig kommit tillbaka. ”Studentmössorna” däremot dök upp igen, när tiderna blev bättre.

Mitt emot mjölkaffären låg speceriaffären, som tillhandahöll mjöl, gryn, socker, salt och såpa i lös vikt. Tvättmedel och skurpulver var paketerade. Man kunde få köpa bomullssäckarna, som sockret levererades i. Om man sydde ihop två säckar och hängde ut dem i solen för att blekas, blev de fullt användbara lakan.

I hörnet av Klintens väg och Kungsladugårdsgatan låg ett charkuteri, där vi barn med skräckblandad förtjusning kunde se karlar med uppskurna säckar som skydd över huvud och axlar, inte olika shejkromanernas beduiner, bär in hela griskroppar. När även köttet ransonerades försvann detta gratisskådespel.

När man passerade spårvagnsspåren på Kungsladugårdsgatan kom man till ytterligare två butiker med gemensam trappa. Det var en färghandel, "kemikalieaffären" och Ivarssons specerier på Klintens väg.

Inom en ganska snäv omkrets låg åtskilliga fler butiker. Fiskaffären låg i hörnet Kungsladugårdsgatan och Ståthållaregatan, och på den sistnämnda gatan låg Klintens bageri med försäljning på Kungsladugårdsgatan. I bageriet kunde man köpa för "fem öre avfall" och fick då en stor påse trasigt småbröd. Konditor Hirseman på Oxhagsgatan tillverkade underbar marsipankonfekt i form av t ex naturtrogna ärtskidor och jordgubbar eller till jul grisar, skinkor och korvar.

Under krigsåren, då så många män låg inkallade långa perioder, fick kvinnor överta arbeten som varit helt förbehållna män. Vi fick kvinnliga brevbärare, poliser och spårvagnsförare. De väckte uppmärksamhet och ett visst misstroende. Underliga såg ju också tanterna ut, som stod på den öppna, främre plattformen på spårvagnen, under de iskalla vintrarna iförda jättelika halmskor, fotsida rockar och pälsmössor långt ned över ögonen. Inne i vagnen satt passagerarna på två långbänkar mitt emot varandra, eller stod i mittgången och höll sig fast i stroppar från taket. På bakre plattformen hade konduktören sin plats på en uppfällbar stol, när han inte gick sin rond bland passagerarna och sålde biljetter, vita för vuxna och gula för barn.

Bilar var sällsynta på gatorna, och de få som var i bruk under krigsåren eldades med gengas. Det var ett nyckfullt och farligt bränsle, som åstadkom många förgiftningar och andra olyckor. För många ändamål var hästar användbara, t ex för att dra renhållningskärrorna. Ett av bryggerierna i Majorna hade en mycket snäll och omhuldad dragare, som av traktens ungar brukade matas med salt lakrits och därför fick smeknamnet ”Salmiak”.

Begravningsföljena var under min barndom ett mycket uppmärksammat inslag i gatulivet. Framför den avlidnes grind beströddes gatan med finhackat granris. Vagnarna drogs av svarta hästar med bjällror och silverbeslagna betsel. Likvagnen for främst i processionen med den blomsterprydda kistan. Hästarna hade svarta silverbrämade täcken och kusken var ståtlig i silverprydd slängkappa och en praktfull huvudbonad.

Därefter följde ett större eller mindre antal blomstervagnar och sist i raden kupéerna med begravningsgäster.

Där ett sådant tåg drog fram stannade fotgängarna upp, männen blottade sina huvuden och kvinnorna neg. Det förekom också att man hyrde en spårvagn för färden till Västra kyrkogården. Barn brukade inte tas med på begravningar, men de fick smaka på begravningskonfekten i svart och vitt krusat papper. Det var ingen större läckerhet.

Äntligen tog kriget slut, och på fredsdagen rådde en fullkomlig karnevalstämning. Folk drog i hopar genom stan och hurrade och skrek av hänförelse. Vi flickor skulle plötsligt alla på en gång köpa band i de svenska, danska, norska, amerikanska och brittiska färgerna att göra hårrosetter av. Banden tog slut i den ena affären efter den andra. Till långt in på natten drog vi runt från den ena allierade ambassaden till den andra och sjöng deras nationalsånger tills vi var kav hesa.

Amerikatrafiken kom igång igen och pappa fick mycket att göra på kontoret. Det omfattande repatrieringsarbetet (när folk som tvingats fly undan kriget skulle återföras till sina hemländer) tog sin början, och bland passagerarna var många judar som i eländigt tillstånd räddats ur koncentrationslägren. Trots att de var så undernärda och svaga, höll de hårt på sin traditionella judiska mat, och intendenten på Kungsholm (tror jag det var) fick skaffa fram sådan.

Vi ungdomar höll ihop i gäng, som ungdomar har gjort i alla tider. Eftersom det var gott om plats hemma hos mig på Fågelfängaregatan, var det ofta där vi höll till. Olle gjorde efter skolan sin värnplikt i Karlsborg under tre år. Ungdomarnas vanor var mycket enkla, ingen hade något överflöd av pengar. Vi flickor sydde många av våra kläder själva. Lördagsnöjet bestod i att vandra upp och ner på ströget från Brunnsparken till Engelbrektsgatan. Det var ett billigt nöje, som gav god kondition, man träffade bekanta och man kunde kasta blickar i smyg på dem man gärna skulle vilja bli bekant med. Under somrarna förlades promenaderna till Trädgårdsföreningen, där det visserligen kostade 25 öre i entré, men där man i gengäld fick lyssna till de smäktande tonerna från Lac Rameaus orkester. Vid särskilt festliga tillfällen kunde man dela på en flaska sockerdricka med sin bästis på terassen. Något starkare drömde vi inte om, och ingen i min kamratkrets rökte. Det hände emellanåt att vi ställde till med hippa, oftast hemma hos mig. Under en oförglömlig nyårsfest, med dans till tonerna från vevgrammofonen, blev vibrationerna i golvet så starka att moraklockan föll med ett brak.

Efter flickskolan vidtog seminariet för min del, och som färdig småskollärarinna lämnade jag Kungsladugård och Göteborg för att arbeta, först i Munkedal och sedan på Knippla. Genom att föräldrarna bodde kvar på Fågelfängaregatan behöll jag kontakten med mina barndomskvarter. Efter pappas död flyttade mamma till Klintens väg 3, men Olle med sin familj övertog villan. När Olle slutligen sålde huset 1988, hade det tillhört vår familj i 50 år.

När mamma avled härom året, 95 år gammal, brast den sista länken till mitt Kungsladugård. Det är sig väldigt likt från förr, trots den nya tidens hetsiga takt. Kvarteren kring Fågelfängaregatan med sina lummiga villaträdgårdar är fortfarande en stilla oas.

Svartvitt foto: ett trähus med lunettfönster på gaveln och buskar framför.
Författarinnans barndomshem fotograferat år 1994.

Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 29–37. Se sidorna i pdf:en.