Meny
Kungsladugårds Egnahemsförening 1923 – till förstasidan

Hemma sedan 1923

Eget hem i Kungsladugård

Historia kring Klippan

Av Roy Erenstedt

Handritad karta över ägorna, med gränser, åkrar, skog och berg.
På Kiettil Klassons karta över Elfsborgs ladugårds ägor från 1655 ser man Slottsskogsgatans sträckning väster om Gråberget.

Under 1300-talet började man bygga ett flertal fästningar vid Göta älvs utlopp i havet, t.ex Bohus fästning, Gullbergs fäste (d.v.s. nuvarande Skansen Lejonet), Lindholmen och även Älvsborg vid Klippan. Älvsborg byggdes av trä uppe på en brant klippa intill älven och omnämns i skrift redan 1366.

Vid en belägring av danskarna år 1502 gjorde en landsknekt en teckning av fästningen och skrev bl.a. att ” Slottet är av trä och täckt av jordtorvor och ligger högt alldeles på det sätt som här (syns). Det har List erövrat på tre dagar, lägret har Paulus von Dolnstein byggt, alla fönster har dunderbössor ”.

Efter att ha nedkämpat en svensk bondehär brände danskarna ner slottet på ”Onsdagen före Jakobs dag då man skrev år 1502”. Härefter drog den danska hären vidare mot slottet Öresten, som låg en bit utanför Skene, och brände ned även det.

På den höjd som ligger innanför Novotel finns resterna av gamla Älvsborgs slott. Det var ett stenslott som Gustav Vasa gav order om att bygga på 1520-talet för att bli en stödjepunkt i rikets försvar av den smala korridor som Sverige hade mot västerhavet – Halland, Skåne och Blekinge tillhörde ju Danmark, och Bohuslän inklusive större delen av Hisingen var norskt.

Uppgifter om gamla Älvsborgs slott har kommit fram genom utgrävningar som skett i samband med grundläggning av nya byggnader, genom kartstudier och genom sammanställning av arkivmaterial. En för stadsdelen mycket intressant bakgrund blir då uppenbar.

Staden Göteborg har som bekant haft flera föregångare. Tidigt var Lödöse grundat som en viktig handelsplats cirka fem mil upp i älven. Det kan idag synas vara en lång och obekväm segelled dit, men om man tänker på att vattenståndet under vikingatiden var ungefär två meter högre än idag kan älven då snarare ha upplevts mer som en havsvik än som en älv.

Av olika skäl grundades Nya Lödöse vid Säveåns utlopp i Göta Älv på 1470-talet. Platsen var nog ganska vattensjuk, och eftersom Göta älvs vattendjup var ganska litet bestämde Gustav Vasa år 1544 att stadsborna i Lödöse skulle flytta till den s.k. Älvsborgsstaden, som skulle ligga sunnan till om slottet, och som västan om slottet skulle förses med en hamn med bekväma bryggor. Alldeles utanför slottet låg Älvsborgs skeppsgård som kan anses vara den första örlogsbasen på västkusten. Älvsborgsstaden vet man inte mycket om, men stadens vattentäkt, Silverkällan, låg där bussgaragen ligger idag.

Staden brändes ner i samband med ett danskt anfall 1563 och Älvsborg togs i pant; Älvsborgs första lösen var 150.000 riksdaler silvermynt. Staden kom aldrig att helt återuppbyggas. Efter det att panten hade betalats år 1570 påbörjades en upprustning och utbyggnad av slottet.

Slottet kom att förstärkas så att även den s.k. Skinnareklippan (den klippa där S:ta Birgittas kapell nu ligger) kom att ingå i fästningen. Eftersom eldvapen utvecklades alltmer under 1500-talet måste fästningen kunna motstå denna vapenverkan. Ett flertal förslag till utbyggnad av bastioner runt slottet gjordes, men alla förslag visade att Sandarnas höjder gjorde det omöjligt att förse slottet med erfoderligt skydd åt söder. Det blev därför endast åt öster som fästningen förstärktes med en bastionsbyggnad samt mot älven där strandvärnet byggdes ut.

Karta: en stjärnformad fästning med vallar vid vattnet och vägar runt omkring.
Området Klippan–Carnegie vid 1600-talets mitt (troligen efter karta av Johan Wärnschiöld).

Av topografiska skäl blev vallgraven åt landsidan en halvmesyr. Marken låg för högt för att älven skulle kunna omge slottet. I stället leddes en bäck, Svanebäcken , in i en damm som försågs med fördämningar åt ömse håll. Dammen fick tjänstgöra som vallgrav.

Under Kalmarkriget visade det sig att fästningens svaga sida var åt söder. Fästningen kapitulerade inför den danska belägringen sedan det södra tornet i fästningen rasat ned i vallgraven. Under detta krig föll även Gullbergs fäste som låg där Skansen Lejonet nu ligger, och den nylagda staden Götheborg vid Färjenäs brändes ner, liksom Nya Lödöse och Kongahälla vid Nordre älv.

Vid den efterföljande freden i Knäred 1613 fick bl.a. Älvsborg, Gullberg samt sju härader i Västsverige lämnas i pant mot en lösensumma av en miljon riksdaler. Den sista delen av denna pant betalades 1619. Då bestämde den unge kungen Gustav II Adolf att Göteborg skulle anläggas vid stora och lilla Otterhällan.

Under Hannibal-fejden 1644-45 intogs Kyrkogårdsholmen, där Nya Älvsborg nu ligger, av danska styrkor. Därigenom kunde sjöfarten till och från Göteborg blockeras. Älvsborgs slott som skulle skydda staden blev utan betydelse. År 1653 beslutade man därför att flytta Älvsborg från den gamla platsen till Kyrkogårdsholmen.

Teckning: slottet på klippan sett från älven, med torn och murar.
Skiss från älven av Älvsborgs slott. ILLUSTRATION: ROY ERENSTEDT

Nya Älvsborg byggdes efter de modernaste principerna inom försvarsbyggnadskonsten och med sten som hämtades från Gamla Älvsborgs slott som revs ner.

Stadsgränsen gick vid denna tid vid Stigbergsliden och över Skansen kronan. Kungen ägde marken västerut, d.v.s. nuvarande Majorna, Masthugget , Slottsskogen, Kungsladugård, Sandarna och Nya Varvet fram till Frölunda sockengräns som gick från Frölundaborg till Hästevik vid Stora Billingen. Själva ladugården, d.v.s. ekonomibyggnaden, låg under slottstiden inte på sin nuvarande plats utan strax norr om Gröna vallen. Den är angiven på Kiettil Klassons karta över ”Elfsborgs och Ladegårds ägor” 1655. Där anges också en hussamling vid nuvarande Jaegerdorffsplatsen som kallas Majorna. Sedan slottet rivits 1661 återstod bara stengrunden. Ladugården flyttades senare till sin nuvarande plats och de olika landshövdingarna, som hade den kungliga marken i förläning, bosatte sig i huvudbyggnaden intill ladugården.

Under 1700-talet anlade en av landshövdingarna, Erik Stobée, återkommen efter rysk krigsfångenskap en barockträdgård öster om ladugården. När Svenska Ostindiska Compagniet började sin verksamhet hade älven så ringa vattendjup att ostindiefararna inte kunde gå in i Stora Hamnen utan tvingades stanna vid Klippan, där en uthamn anlades. I Sjömagasinet, numera restaurang, lagrades varorna från Kina innan de med små hemförarbåtar fördes in till Stora hamnkanalen och Ostindiska huset. Corps de logiet finns kvar, liksom ankarsmedjan och tunnbindareverkstaden i gråsten. I det ”Wallenbergska värdshuset” bodde skeppsprästen Johan Jacob Wallenberg innan han seglade med skeppet Finland, vilket han beskrivit i sin bok ”Min son på galejan”.

Väster om ruinerna av slotten etablerades ett glasbruk och – i samband med sillperioden – två sillsalterier och två trankokerier. Vidare låg här en brädgård med masthamn och ett grytgjuteri .

Karta: byggnader och anläggningar längs stranden, med vägar och kvarter.
Klippan-Carnegie-området vid 1700-talets slut (efter kartor av Berggren, Schelin och Bredberg). (Jämför med kartan på sidan 13). Till vänster om slottsruinen ligger glasbruket och längre västerut en masthamn, en brädgård, trankokerier, sillsalterier och ett grytgjuteri. Till höger om ruinen ligger delar av vallgraven kvar. Där ligger också kungsladugården och landshövdingens bostad samt den park som Stobée anlade. Längre österut ligger Klippgatan, färjeläget och Svenska Ostindiska kompaniets anläggningar med Sjömagasinet, vidare tyghus, ankarsmedja och tullhus samt sänkta ostindiefarare (som ligger som vågbrytare ute i vattnet). Ytterligare österut ligger varvet Kusten, som anlades i slutet av 1700-talet (ej med på kartan).

Under franska revolutionens år fick Göteborgs näringsliv ett uppsving, vilket innebar stora förändringar för området vid Klippan. Vid varvet Kusten, som anlagts på 1790-talet, började en livlig verksamhet med bygge och reparation av många träfartyg. Göteborgs sista segelfartygsredare, John E. Olsson, innehade varvet med rederi AB Örnen, varvet till 1895 då det såldes på auktion.

Svenska Ostindiska Compagniet avslutade sin tidigare för landet och staden vinstrika verksamhet omkring 1810.

År 1810 köptes det gamla Göteborgs Glasbruk av R.A. Lorent, som vid resterna av det gamla slottet anlade ett sockerraffinaderi och ett porterbryggeri. Tillsammans med sin kompanjon och svåger John Nonnen arbetade de upp företaget till ett för den tiden storslaget omfång. Genom sina omfattande språkkunskaper kom Lorent i mycket god kontakt med Kung Carl XIV Johan (som inte kunde tala svenska – bara sitt modersmål franska), vilket resulterade i att Lorent fick friköpa företagets mark. Han uppförde också ett stort ekfat i vilket kungen intagit frukost.

Bruket inköptes 1836 på auktion av David Carnegie & Co som utvecklade företaget med nya maskiner och nya metoder på ett mycket framgångsrikt sätt.

David Carnegie hade liksom många andra industrimän från Skottland även sociala ambitioner och ansåg att inte bara maskinerna utan också arbetskraften skulle ha gynnsamma förutsättningar. Han lät därför i denna anda bygga bostäder, skola, sjukhus och en kyrka, S:ta Birgittas kapell, som är en kopia av kyrkan i hans födelseby i Skottland.

Dessa filantropiska idéer har burits vidare såväl av Oscar Ekman, som senare blev chef för företaget, som av många andra företagare i Göteborg. År 1907 delades företaget upp i sockerbruket, som köptes av Svenska Sockerfabriks AB, och bryggeriet, som ändrade namn till Porterbryggeriet D. Carnegie & Co.

Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 11–16. Se sidorna i pdf:en.