Meny
Kungsladugårds Egnahemsförening 1923 – till förstasidan

Hemma sedan 1923

Eget hem i Kungsladugård

Kungsladugårds Egnahemsförening – en tillbakablick

Av Gunnar Lindgren

Svartvitt foto: herrar i mörka kostymer och hattar sitter kring ett bord i en berså.

Boende inom egnahemsområdet i Kungsladugård gör klokt i att införskaffa ”Filmen om Kungsladugård”, som finns på videokassett. Filmen, som hade premiär i en lokal i Broströmska Stiftelsen 20 november 1927, visar hur det såg ut i området detta år. Den är ett självklart inslag när man får gäster som är på besök för första gången.

När man ser filmen får man intrycket att fotografen begivit sig ut en sommarsöndag, och att ryktet om filmningen under dagen spridit sig mellan de boende. Efter en trevande inledning med husfasader i ett folktomt område fylls gatorna gradvis upp av gående och cyklande människor, med ett imponerande klimax på Klintens väg. Ja, man får till och med se hur en bil parkeras på Fågelfängaregatan – i vägbanans mitt, vilket tyder på ett glest fordonsbestånd vid den tiden.

Runt ett bord i en berså sitter fem herrar, alla i mörk kostym och kubb. De ägnar sig åt papper, och de två herrarna som sitter ytterst på soffan tar med komisk symmetri av sig sina hattar och kliar sig i huvudet. Kan det vara stryktips, månntro?

Nej, det är styrelsen i Kungsladugårds Egnahemsförening som sammanträder. Visserligen ”föddes” egnahemsområdet i och med att de första boende flyttade in 1923, men föreningen bildades redan 26 november 1922. Föreningens 20-årsjubileum firades med ett kalas den 26 november 1942, varifrån finns en historik över de första två decennierna. Den lyder sålunda:

HISTORIA
över Egnahemsföreningen Kungsladugårds verksamhet 1922 - 1942.

Då egnahemsföreningen i dag fyller 20 år, den bildades nämligen den 26 nov. 1922, torde en kortare återblick över de viktigaste händelserna under denna tidsrymd vara på sin plats. När bebyggelsen började på våren nämnda år, fanns ej något organ eller organisation, som kunde tillvarataga egnahemsbyggarnas önskemål och intressen, vare sig det gällde inköp av byggnadsmaterial, eller bevakandet av rättigheter och skyldigheter hos stadens olika styrelser och myndigheter, varför en inköpsnämnd tillsattes, som hade att förhandla med olika leverantörer om priser och leveranskontrakt, samt då så ansågs vara nödvändigt förhandla med stadens styrelser.

Då byggnaderna sedan så småningom blevo färdiga och inköpsnämndens uppgifter slutförts, framstod behovet av en permanent organisation med vars hjälp man kunde effektivt bevaka och tillvarataga egnahemsägarnas intressen.

På sammanträde den 26 november 1922 bildades så Egnahemsföreningen Kungsladugård. Föreningens förste ordförande blev Hallmästaren vid spårvägen Herr Verner Andersson, som vid sin sida hade Verkmästaren Frits Johansson, A. F. Svensson, A. Salander och M. Landén. Någon lokal för möten fanns givetvis inte, utan mötena fingo hållas i halvfärdiga hus, där man fick ordna sittplatser med tillhjälp av plankor och bräder och för övrigt vad som fanns att tillgå. Humör och frisk vilja fanns det så mycket mera och det var ju huvudsaken. Att här relatera alla de frågor och spörsmål, som under en tidrymd av tjugo år förelagts styrelsen för utredning och behandling, tillåter ej vare sig tiden eller utrymmet, men några av de viktigaste och mest omfattande kunna här i korthet omnämnas.

En av de mest segslitna frågor, som styrelsen haft att lösa, var friköpsfrågan för 52 och 53 kvarteren inom egnahemsområdet, vilka från början voro upplåtna med tomträtt eller arrende. Den tog hela fem år att lösa, och styrelsen måste gå ända till stadsfullmäktige för att nå ett tillfredsställande resultat.

En annan fråga, som ständigt sysselsatt såväl enskilda medlemmar som styrelsen har varit, och är väl ännu, den med vissa mellanrum alltid återkommande frågan om förbättrade kommunikationer med stadens övriga delar, speciellt med de centrala delarna. Vi ha i detta syfte samarbetat med såväl Majornas Kommunalförening, som Änggårdens och Landala Egnahemsföreningar, och fast vi ej vunnit allt vad vi skulle önskat så ha vi dock kunnat få de värsta orättvisorna rättade. Det alltjämt pågående kriget, har dock lagt sådana hinder i vägen för även de anspråkslösaste krav, att vi tvingats ställa våra önskningar på en mer eller mindre avlägsen framtid. Mångfaldiga äro alla de skrivelser som växlats emellan egnahemsföreningen och stadens olika styrelser, i de flesta fall åtföljda av uppvaktningar och konferenser i olika ärenden, från gatubelysning och renhållning, upplagsplatser för sopor och tomma ansjovisburkar, telefonkiosker och inteckningsräntor, ja, över huvud allt, som kan förekomma inom ett så kallat ordnat samhälle.

En mycket stor del av de resultat som föreningen kunnat räkna sig tillgodo, får säkerligen tillskrivas föreningens förste ordförande Hallmästare G. W. Andersson, som i tolv år ledde föreningens öden och som med aldrig sviktande energi inspirerade den övriga styrelsen. Hans oegennyttiga arbete skall alltid hållas i minne bland egnahemsföreningens medlemmar. Han tog även initiativet till bildandet av egnahemsföreningarnas samarbetskommitté, en centralorganisation för alla inom Göteborg varande egnahemsföreningar, och blev även dess förste ordförande.

Den film som kommer att visas här i afton, har också tillkommit på förslag av honom. Den torde vara unik i sitt slag, och har veterligen ingen motsvarighet inom något annat område i staden. Då han vid årsmötet 1933 avgick som ordförande, blev han föremål för en sällsynt varm hyllning. Med tanke på vad han sålunda uträttat för föreningen har styrelsen beslutat föreslå årsmötet att Hallmästare Andersson kallas till föreningens förste hedersledamot.

Under de år som gått har föreningens arbete präglats av samförstånd och god vilja från medlemmarnas sida och styrelsen vill sluta denna korta redogörelse med att uttala sin förhoppning att samma goda anda framgent må råda.

Göteborg, Kungsladugård, den 26 november 1942.

Karl Falk A. F. Svensson Karl Velén F. A. Johansson Arthur Pettersson

Gruppfoto: många festklädda människor i rader i en sal med draperier.
Vid föreningens 10-årsjubileum 1932.

Detta var de första tjugo åren i korthet. Ett närmare studium av styrelsehandlingarna från denna tid liksom från de följande femtio ger en fördjupad bild. Styrelsen har tillskrivit Gatu- och Vägförvaltningen om permanentbeläggning av gator, om bättre ordnande av gatukorsningar och om kloaksystemets standard. Medicinalstyrelsen har fått brev om behovet av ett apotek i området, telefondirektören om en telefonkiosk, och postdirektören om ett ”brevinsamlingsställe”. Man vädjade till stadens myndigheter om stöd till arbetslösa egnahemsägare, man påpekade för Vattenverket och Gasverket att vatten- respektive gastrycket var bristfälligt, och man tillskrev elektricitetsverket om bättre gatubelysning. Drätselkammaren ombads iordningställa bättre lekplatser och diverse öppna platser samt bättre dränering av stadens mark. Sotarmästaren tillskrevs om sotartaxan och enskilda medlemmar om vbristfällig trädgårdsskötsel. Flest brev fick Spårvägsstyrelsen - förbättrade spårvägsförbindelser är en återkommande punkt.

Allt detta visar på ett brett verksamhetsområde. När man läser styrelseberättelsen för verksamhetsåret 1923 frågar man sig dock hur brett verksamhetsområde styrelsen egentligen hade. Så här står det nämligen: ”Under året har en medlem avlidit. Vidare har genom styrelsen förmedling för föreningens medlemmar ordnats fördelaktiga inköp av frukt, trädplantor liksom även plantor av andra slag...”

Här är några noteringar från de sjuttio åren:

År 1924 sammankallades styrelsen med anledning av att konsumtionsföreningen Göteborg inte avsåg att öppna någon butik på Kungsladugårds egnahemsområde, trots att ”konsumtionsföreningen tillförts ett stort antal medlemmar på initiativ av egnahemsföreningen och med tanke på att få en affär där.” Däremot hade Kooperativa föreningen Karl Johan beslutat att starta en affär i hörnet av Oxhagsgatan och Klintens väg. Två ledamöter fick styrelsens uppdrag att på konsumtionsföreningen Göteborgs distriktsmöte några dagar senare verka för att de ovan nämnda nya medlemmarna skulle få övergå från konsumtionsföreningen Göteborg till Kooperativa föreningen Karl Johan. (Tre år senare beslutar styrelsen att skriva till Koperativa Föreningen Karl Johan och begära uppsnyggning av trädgården kring deras fastighet, ”då klagomål framförts över att den utgör för stort avbrott mot kringliggande trädgårdar”.)

Midsommar 1925 blev en trivsam helg till följd av att styrelsen lät resa en majstång, lägga ut en dansbana samt anskaffa musik. När samma sak skedde året efter blev intresset mindre, ”kanhända delvis beroende på den mindre lämpliga väderleken. En annan bidragande orsak får man nog söka i svårigheten att hålla ovidkommande element borta från denna på privat initiativ tillkomna nöjestillställning”. Uppkommet ofog ledde till medlemmars uttalande till styrelsen att dansbanor knappast kan ligga inom föreningens verksamhetsområde. Styrelsen beslöt därför att årsmötet skulle avgöra om midsommarfirande skulle anordnas av föreningen i framtiden.

I juni 1927 diskuterades klagomål från medlemmar boende vid Kungsladugård angående att ”oljud och väsen förekommer i synnerhet ons-dagar samt lördags- och söndagskväller. Styrelsen beslöt anhålla hos polismyndigheten om tätare patrullering. Vid samma möte diskuterades ett ”förslag om att låta filma Egnahemsområdet med villor och öppna platser”. Filmen blev till, som nämnts ovan, nämligen 14 augusti, och egnahemsägarna underrättades om allmän flaggning, platsens fotbollslag anmodades arrangera en uppvisning i denna gren, och flickorna skulle ”vara med i någon lämplig gruppering”.

I styrelseberättelsen för år 1927 redovisas det ekonomiska utfallet av filmningen:

Utgifter
Bengtson, för originalfilm och kopiaKr. 500:-
Svensson, för transportKr. 12:-
SummaKr. 512:-
Inkomster
Affärernas avgifter för filmningenKr. 105:-
Överskott å biografföreställningarKr. 204:50
Av föreningen tillskjutna medelKr. 202:50
SummaKr. 512:-

I samma verksamhetsberättelse kan man läsa att den segslitna frågan om friköpande av tomterna i 52:a och 53:e kvarteren i Kungsladugård fick sin lösning. Efter flera års intensiv uppvaktning från Egnahemsföreningen tillstyrkte då Drätselkammaren friköp. I mars 1928 godkände Stadsfullmäktige förslaget.

Svartvitt foto: en polis i uniform och män i hatt på en gata, med hus bakom.
På 30-talet anhöll föreningen om polisbevakning för att skydda trädgårdarnas fruktskörd. Polisen på bilden från 1927 heter Carl Lindgren och är farfar till Brita Larsson, som bidragit med en artikel i denna bok.

År 1929 tog styrelsen upp frågan angående skola i Kungsladugård. Frågan hade behandlats tidigare, och nu tog styrelsen kontakt med två fastighetsföreningar i Kungsladugård och upprättade en skrivelse till Folkskolestyrelsen. Framställningen omfattades av stor förståelse och resulterade i forcerat arbete inom Folkskolestyrelsen.

År 1930 beviljade poliskammaren en taxistation vid Klintens väg. Styrelsen hoppades att denna taxistation skulle bli ansluten till Göteborgs Droskägareförening ”för att underlätta bilbeställningar genom det gemensamma namnanropet Droskstation”. En begäran till ”denna sammanslutning av bilägare” hade under året inte lett till något svar.

Året efter tog styrelsen initiativ till bortforslande av skräp och avklipp från träd och buskar som enskilda medlemmar tippat nedför slänten vid Snäckvägen. Detta skedde ”för att undvika polisförhör och böter”.

I september 1932 diskuterades förfrågan från en del medlemmar om att istället för staketen, som i många fall börjat ruttna, få anlägga häckar runt tomterna. Styrelsen beslöt att ”efterhöra hur drätselkammaren skulle ställa sig till en sådan förfrågan”.

Året efter åtog sig ordföranden, efter klagomål från förargade kringboende, att tala med en egnahemsägare på Svalebogatan för att ”få rättelse i saken” – som gällde att tvätt hängdes ut i trädgården om söndagarna.

År 1933 anhöll styrelsen ”hos Poliskammaren om polisbevakning för egnahemsområdet under månaderna Augusti-September under den tid frukten på träden är under mognande, vilken begäran till viss del efter många om och män blev bifallen”. Denna notering vittnar om trädgårdsfruktens betydelse för hushållens ekonomi för sextio år sedan.

Att frukten i Kungsladugård redan på den tiden var något extra visar resultatet av den fruktutställning som Hortikulturens Vänner anordnade samma år. 17 av Egnahemsföreningens medlemmar deltog, och 11 av dessa fick diplom.

Egnahemsföreningens 10-årsfest avhölls på restaurang Gamle Port ”under synnerligen gemytliga former”.

I november samma år redogjorde ordföranden J A Sönnergren inför styrelsen för sitt möte med spårvägsdirektör Reuterswärd angående önskemålet att få Godhemsbussen körväg framdragen till Lundgrenska stiftelsen (i hörnet Kungsladugårdsgatan-Högsbogatan) istället för att den, som spårvägsstyrelsen föreslagit, skulle vända vid Broströmska stiftelsen (i hörnet av Kungsladugårdsgatan-Godhemsgatan). Spårvägsdirektören svarade egnahemsföreningens ordförande att ”om Egnahemsföreningen och Lundgrenska stiftelsen ovillkorligen vill ha busslinjen framdragen från Broströmska- till Lundgrenska Stiftelsen så kommer spårvägsstyrelsen att indraga spårvägen från Mariaplan till Klintens Väg och istället göra en slinga vid Mariaplan.”

Ord och inga visor, alltså. På den tiden hade linje 4 sin ändhållplats vid Klintens väg. Med ledning av dessa inhämtade upplysningar ansåg sig styrelsen ej kunna göra något påstående utan lät ärendet bero på utvecklingen.

Två år senare, alltså 1935, utarbetade direktör Reuterswärd ett förslag om att spårvagnslinjen från Majorna skulle vända redan vid Mariaplan istället för vid Klintens väg (vilket Egnahemsföreningen protesterade mot) samt att Gårdalinjen skulle förlängas över Bangatan och Godhem ner till Kungsladugård med ändstation vid Lundgrenska Stiftelsen (vilket egnahemsföreningen godkände).

Samma år dyker fruktstöldsproblematiken åter upp i handlingarna. En framställning hos polismyndigheten om bättre bevakning fick till ”resultat att polisen ställt en med cykel utrustad konstapel till förfogande under viss tid på kvällarna, så att han snabbare kunde ingripa om behov förelåg”.

År 1937 skrev styrelsen till Drätselkammaren med anledning av att villaägarna vid Bokekulls- och Högsbogatorna protesterat mot kammarens uthyrning av potatis- och grönsaksland söder och väster om dessa gator. Det visade sig att de som hyrde dessa land släpat med sig ”all möjlig gammal bråte, samt dessutom ställt till med dryckesorgier och annat störande av den ro och det lugn, som villaägarne räknat med när de köpte tomt och byggde just där”. Skrivelsen resulterade i ändrade direktiv i enlighet med föreningens önskemål.

Samma år inleddes en process som förde ända upp i hovrätten. Renhållningsverket ålade nämligen fastighetsägarna vid Klintens Trappor att hädanefter ombesörja den renhållning inklusive snöskottning och sandning som verket dittills skött. En advokat anlitades för att tillvarata fastighetsägarnas intressen. Dessa delgavs sedermera stämning ”för uraktlåtenhet att ställa sig förutnämnda renhållningsföreskrifter till efterrättelse”, och fastighetsägarna dömdes till böter. Vid ett allmänt extra sammanträde gav föreningen solidariskt styrelsen i uppdrag att utdebitera en extra krona av alla medlemmar till täckande av de juridiska kostnaderna. Föreningen menade att området kring Klintens trappor borde betraktas som parkområde på grund av det stora avståndet mellan tomtgränsen och trappan. Staden hävdade att trappan borde jämställas med trottoar utanför tomt. Göta Hovrätt beslutade sedermera till fastighetsägarnas nackdel.

År 1938 är spårvägsfrågorna åter aktuella. Styrelsen föreslår en förbindelse mellan egnahemsområdet förbi Slottsskogsvallen till Linnéplatsen och centrum. Något svar från Spårvägsstyrelsen kunde inte rapporteras detta år, men den 15 september året därpå kallades delegerade från Egnahemsföreningen och Majornas Kommunalförening till överläggning med Spårvägsstyrelsen. Resultatet framgår av paragraf 309 i protokollet från mötet:

”Styrelsen beslöt bifalla i utlåtandet framlagda förslag om sammanslagning av linjerna 4 och 14 till en linje, vilken från Stigbergstorget skulle gå samma väg, som nuvarande linje 4, och om utsträckning av linje 10, dels från Carnegiska bruket till Högsbogatan och dels från Drottningtorget till Redbergsplatsen...”.

År 1943 gjorde föreningen gemensam sak med HSB-föreningen i Skytteskogen och fick till stånd ett postkontor, Göteborg 37, i HSB:s affärshus (där ICA-toppen ligger idag).

Året därpå tillsatte styrelsen en utredning om en kollektiv tvättstuga i området, dimensionerad för 30 familjer. Den maskinella utrustningen exklusive rörledningar, installationskostnader och lokaler beräknades kosta 2.500 kronor.

Sättningar på fastigheterna längs Kungsladugårdsgatan på grund av de dåliga grundförhållandena noteras första gången år 1945, då ett antal medlemmar gjorde en framställan om hjälp med reparationskostnaderna. Sådan hjälp tilläts dock inte av stadgarna.

Från år 1946 noteras att Spårvägsstyrelsen satt in extra vagnar på morgnar och kvällar för direkt resa till och från Kullagerfabriken. I övrigt noteras detta år försämrad spårvägstrafik. En ny fråga dyker upp detta år genom Stadsplanekontorets förslag till ändring och utvidgning för delar av stadsdelen Kungsladugård och Västra Frölunda. Den föreslagna bebyggelsen var inte tidigare avsedd, menar föreningen och påpekar att gatubredden inte är "beräknad för den trafik som måste bli följden, då ett så stort antal människor trängas samman på ett så begränsat område." Styrelsen föreslår en bebyggelse som bättre harmonierar med villaområdet. I samma ärende går föreningen året därpå vidare till Kungliga Byggnadsbyrån och Kunglig Maj:t.

Svartvitt foto: en spårvagn på en gata kantad av flervåningshus.
Spårvägsfrågan har engagerat föreningens styrelser genom åren.

Den 29 november firade Egnahemsföreningen sin 25-åriga tillvaro i Kungsladugårdsskolan ”under enkla men värdiga former”. Ett intensivt snöfall bidrog till att tillslutningen inte blev så stor som väntat.

År 1948 vidarebefordrade styrelsen till Polisstyrelsen, Drätselkammaren och Hälsovårdsnämnden en skrivelse med klagomål från medlemmar närmast Slottsskogen på grund av att Pressens Rundturs anordnat ”ett så kallat Nöjesfält å det intill liggande lekfältet i Slottsskogen, och vilket hade medfört en massa obehag och störningar bland annat fyrverkeri, skrål och skadegörelse i trädgårdar m m.”

En punkt från 1949 lyder: ”På förekommen anledning har styrelsen för Egnahemsföreningen beslutat, att vid utlåning av föreningens flaggstångsapparat skall medlemskort eller vederbörligt postgirokvitto uppvisas och skall apparaten få disponeras i högst två dagar, för att sedan återlämnas till den som av styrelsen utsetts att ha densamma om hand.”

Svartvitt foto: spårvagnsspår i en lång, rak gata med träd och hus på båda sidor.
Sättningar på fastigheterna längs Kungsladugårdsgatan på grund av de dåliga grundförhållandena förekom redan 1945. Så här löper spårvägsspåren längs Kungsladugårdsgatan år 1994.

I styrelseberättelsen för år 1952 kommer skattepålagor på egnahemsägarna i centrum. I ett gemensamt uttalande från Kungsladugårds, Kålltorps, Bagargårdens och Landala egnahemsföreningar uttalas oro för ökade pålagor till följd av höjda skatter och taxeringar. Många av föreningens medlemmar är vid det här laget till åren komna, och höjda taxeringsvärden, ändrade avdragsregler för reparationer, beskattning för inkomst till följd av boende i enfamiljsfastighet samt fastighetsskatten utgör hot mot möjligheterna att få en tryggad ålderdom i det egna huset.

Det faktum att Sveriges villaägareförbund bildades samma år visar att det jäste bland de svenska villaägarna i början av femtiotalet. Vid den tiden hade dessutom många av Egnahemsföreningens ursprungliga medlemmar nått pensionsåldern med åtföljande inkomstminskning.

Verksamhetsberättelsen för år 1954 handlade bland annat om taxering, fastighetsskatt, lånemöjligheter, gastaxa och sotartaxa.

År 1955 begärde föreningen att staden skulle snygga upp den öppna platsen mellan Oxhagsgatan och Fågelfängaregatan. Detta ledde inte till något resultat, eftersom området var oreglerat i väntan på kommande stadsplanering. Fem år senare var problemet löst i och med byggandet av Kungsladugårds kyrka. Föreningen bidrog med 500 kronor till mosaikutsmyckning av kyrkans kor.

Under år 1956 togs upprepade kontakter med hälsovårdsnämnden med anledning av besvärande rök från Bostadsbolagets centralvärmeanläggning vid Svalebogatan. Året därpå kunde man nöjt konstatera att hälsovårdsnämnden förelagt Bostadsbolaget att bygga en betydligt högre skorsten än den ursprungliga. Den nya skorstenen togs i bruk 1958.

Höjda sophämtningstaxor föranledde styrelsen att år 1957 anhålla hos Renhållningsverket om minskad sophämtningsfrekvens från två gånger per vecka till en gång. Detta beviljades, samtidigt som man införde 150 liters kärl istället för 100 liters. Resultatet blev minskade sophämtningskostnader för föreningens medlemmar.

År 1959 togs problemet med skakningar i husen till följd av tung trafik upp med poliskammaren. Det var främst de boende vid Kungsladu-gårdsgatan och Högsbogatan som hade dessa problem. Föreningen anhöll om förbud mot tung trafik eller sänkt tillåten hastighet. Polis-kammaren förklarade sig ”icke kunna gå med på eller tillstyrka sådana åtgärder”. Året efter föranledde den tilltagande trafiken på Kungsladugårdsgatan styrelsen att be polisen uppsätta stopptecken på vissa gator. Denna ansökan avslogs. Kungsladugårdsgatans trafikmiljö blev en följetong som fortsätter än idag. Från år 1964 noteras till exempel att styrelsens arbete ”till största delen koncentrerats till det stora trafikproblemet på Kungsladugårdsgatan” och att kontakterna med Göteborgs Trafiknämnd börjat bli positiva.

År 1967 uppsattes ljussignaler vid ett övergångsställe på Kungsladugårdsgatan. Detta ledde till att styrelsen fick ett nytt bekymmer: ”Nu har emellertid ett nytt problem uppstått, i det att trafikanterna icke trycker på signalknappen, när man vill gå över gatan. Enligt gällande lag får man icke gå mot 'röd gubbe', varvid man begår ett lagbrott, som vid kontroll är belagt med böter.”

Samma år klagar man hos polisen på den omfattande bilparkering som den nya ishockeyhallen Frölundaborg orsakade vid matchdags. Polisen sade sig stå maktlös, trots bevakning. Året efter ordnades dock en ny parkeringsplats, varefter problemen minskade.

1968 års årsmöte beslöt enhälligt att utträda ur Sveriges Villaägareförbund. ”Utträdet ur villaägareförbundet har icke bekräftats”, rapporterar styrelsen och tillägger, något sårat, ”...ej heller har förbundet på något vis gjort några ansträngningar för att försöka få oss att stanna kvar hos dem.”

Att föreningens verksamhet har förändrats under de senaste decennierna framgår av att antalet kontroversiella frågor vid årsmötena har blivit allt färre, medan de gästande föredragshållarna har fått större utrymme. Man har kunnat lyssna till föredrag om fastighetstaxering, trädgårdsskötsel, köksinredning, stadens utbyggnadsplanering, församlingsarbetet i stadsdelen, brandskydd, lokalhistoria, göteborgsk televisionshistoria, byggnadshistoria, energibesparing, civilförsvar, stadsdelsnämndernas verksamhet, grannsamverkan med mer.

Återkommande frågor under senare år har varit trafiken på Kungsladugårdsgatan samt vikten av att man beskär träd, häckar och buskar så att de ej hänger ut över gångbanor. I övrigt har det handlat om poängpromenader, studiecirklar och gatufester. Egnahemsföreningen, som under de inledande åren hade fullt upp med att ”tillvarataga egnahemsbyggarnas önskemål och intressen, vare sig det gällde inköp av byggnadsmaterial, eller bevakandet av rättigheter och skyldigheter hos stadens olika styrelser och myndigheter”, har i takt med egnahemsområdets tilltagande ”mognad” kunnat övergå till att bli en trivselförening (även om omständigheterna ibland föranleder aktioner från styrelsen sida).

Och det kan man väl kalla att leva i takt med tiden.

Svartvitt foto: människor vid långbord mitt på gatan, med vita staket längs trädgårdarna.
Gatufest på Fågelfängaregatan 1992.

Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 17–28. Se sidorna i pdf:en.