Meny
Kungsladugårds Egnahemsförening 1923 – till förstasidan

Hemma sedan 1923

Eget hem i Kungsladugård

Sagan om Kungsladugård

Av Ingmar Hasselgréen

Pennteckning: ett slott med torn, murar och flagga högt uppe på en klippa vid vattnet.
ILLUSTRATION: BENTE PLÖEN

Det var en gång ett slott som låg på en hög klippa vid en bred älv. Det speglade sina torn och tinnar i vattnet nedanför, från vallarna sköt man salut med kanoner, och i tornen vajade flaggor och vimplar med Vasa-ättens vapen – en kärve i guld mot färgerna rött, vitt och blått.

I väster låg det stora västerhavet och åt de andra väderstrecken utbredde sig gröna fält och ädla, lummiga ekskogar. Jakthornen skallade när det kungliga följet sprängde fram på ståtliga ridhästar omgivna av skällande, ivriga jakthundar.

Det var en gång... så börjar alla sagor och så börjar också sagan om Kungsladugård, men med den skillnaden att denna saga är alldeles sann. Älven i sagan heter Göta älv och slottet Älvsborg. Både älven och slottet finns fortfarande kvar; älven är idag Göteborgs hamn och slottet ligger kvar som en ruin vid Klippan, strax nedanför Älvsborgsbrons fäste. Man vet att slottet låg här redan på 1300-talet, men det var då byggt av trä i timmer och stockar och med tak av torv. Det var det vanliga i Norden och Östeuropa vid denna tid. År 1502 när slottet belägrades av danskarna gjorde den tyske landsknekten Paul Dolnstein en teckning av Älvsborg som är den äldsta avbildningen vi känner till. Vi ser på den en hög, timrad träfästning med palissader, torn och skansar. Ur fönstren sticker dunderbössor åt alla håll, och på taken vajar stora flaggor och standar.

Vid denna tid hade Älvsborg ett mycket utsatt läge eftersom det utgjorde Sveriges viktigaste gränsfäste mot väster. Då tillhörde Bohuslän Norge, och Halland hörde till Danmark. Den store riksbyggaren Gustav Vasa lät så småningom bygga om Älvsborg i sten. Man byggde ett stort stentorn där man förvarade krut och kanoner, och man anlade vallar och gravar.

Gustav Vasas son Johan III, som brukade säga att bygga var hans största lust, lät försköna Älvsborg och försåg det med en slottskyrka i det halvrunda tornet. Fönster och portar utsmyckades med huggna kalkstenslister, gavelkrön och portaler. Det vackra slottet påminde under sin glansperiod mycket om de ännu så välbevarade Vasaslotten Kalmar och Gripsholm. Till varje kungligt slott hörde även stora ägor med hjorthagar, djurgårdar, betesfält, ängar och jaktmarker. Det hade även Älvsborg, och på en karta från 1655 av Kiettel Klason kan man se hur långt den kungliga marken sträckte sig: Från Älvsborg i väster till Skansen Kronan i öster och Änggården i söder. Lilla Änggården byggdes som skogvaktarboställe för Slottsskogen. Domänerna omfattade i stort således i dag stadsdelarna Kungsladugård, Änggården, Olivedal, Kommendantsängen, Masthugget och Majorna med Slottsskogen i mitten. Denna park, som för övrigt tjänade som jaktmark för kungarna, öppnade Gustav II Adolf år 1624 åt göteborgarna och deras hustrur och barn ”om sommaren sig att förlusta uti”.

Gustav Adolfs enda dotter Kristina, som var den sista av Vasaätt på Sveriges tron, skänkte hela Älvsborgs Kungsladugård till Göteborgs stad 1651, tre år innan hon avsade sig tronen. Under reduktionen, då gods återfördes till Kronan, drogs emellertid även denna egendomen tillbaka för att återigen skänkas bort 1716 som en ersättning för de stora uppoffringar Göteborg fått göra under Karl XII:s långa krig. Att drottning Kristina skänkte bort Kungsladugård 1651 hade sin grund i att man då bestämt sig för att uppföra en ny fästning på en holme vid älvsmynningen – Nya Älvsborg. Man beslöt även att riva Älvsborgs slott och använda byggnadsmaterialet för den nya fästningen. Sten, takresningar, bjälkar och takpannor, ja till och med kyrkbänkarna i Älvsborgs slottskyrka forslade man ut till Nya Älvsborg. Så småningom lämnade man ruinerna av slottet åt sitt öde och på 1700-talet beskrivs området som ”en öde liggande plats”.

I och med Svenska ostindiska kompaniets tillkomst 1731 kom Klippan och Älvsborgs Kungsladugård åter att bli ett viktigt centrum som hamn för de svenska ostindiefararna. Efter sin långa seglats Göteborg – Kina tur och retur, en resa som tog mellan 1,5 och 2 år, ankrade de stora segelfartygen härute och deras dyrbara last av siden, te och porslin hämtades in till Ostindiska huset vid Norra Hamngatan av så kallade hemförarbåtar. Det uppstod flera byggnader i anslutning till kompaniets verksamhet, t ex en ankarsmedja, flera sjömagasin och ett kontorshus.

Området kom omsider att utvecklas till Göteborgs första industriområde i och med att man här anlade ett glasbruk 1762, i början av 1800-talet ett sockerraffinaderi och ett porterbruk och de Carnegieska bruken 1836.

Efter det första världskriget växte en helt ny stadsdel upp på Kungsladugårds ängar. Den hade planerats av den framstående stadsbyggaren och stadsplaneingenjören Albert Liljenberg som kom att verka i Göteborg mellan 1907 och 1927. När han planerade den nya staden tog han fasta på minnena från de gamla Vasakungarnas stolta slott Älvsborg.

Huvudgata i stadsdelen blev Älvsborgsgatan, som lades ut i form av en bred trädplanterad aveny med Kungsladugårdsskolan i fonden. Denna skola utformades som ett stort slott i gult tegel och med ett elegant klocktorn i koppar uppe på taket. Ritningarna utfördes av arkitekten R.O. Swensson som ju också varit med om att rita Konstmuseet 1923, som ju för övrigt har stora likheter med Kungsladugårdsskolan. Nedanför skolan, som lagts på en höjd i fonden på Älvsborgsgatan, lade man en stor rektangulär spegeldamm för att ge det hela ett ännu mer slottslikt utseende. Många av stadsdelens gator fick namn som erinrade om Vasatidens slott, som Ståthållaregatan, Kungsladugårdsgatan, Slottskogsgatan och Fågelfängaregatan. Den senare fick sitt namn efter den fågeljakt med falk som bedrivits i området.

Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 8–10. Se sidorna i pdf:en.