Den klassicistiska villastaden
Av Ingmar Hasselgréen
När villorna och egnahemmen uppfördes på 1920-talet i Kungsladugård hade klassicismen som stilideal slagit igenom hos tidens arkitekter. Med klassicism menas att man hämtade sina förebilder från det antika Rom, dvs för 2000 år sedan. Under renässansen i Italien återuppstod stilen, och den kom sedan tillbaka som mode under 1700-talets andra hälft. I Sverige kallar vi den .epoken för den gustavianska stilen, främst efter Gustav III som själv tog aktiv del vid dess genomförande. I början av vårt sekel efterträddes jugendstilen av den s. k. nationalromantiken som kom att utmynna i 20-talsklassicsimen. Det var den lilla danska herrgården Liselund från 1700-talets slut som blev en vallfartsort och inspirationskälla för tidens nordiska arkitekter. Dess tunna och spröda utformning blev förebild för det tidiga 20-talets byggnadskonst.
Innan jag går in på villornas arkitektur skall jag redogöra för stadsdelens stadsplan.
Aren 1907-27 verkade Albert Lilienberg som förste stadsingenjör i Göteborg. Under dessa 20 år tillkom en rad arkitektoniskt mycket förnämliga bostadsområden.
Lilienberg, som var född i Ronneby 1879, utexaminerades från Tekniska Högskolan i Stockholm 1903. Efter avlagd examen kom han att praktisera hos stadsbyggaren och stadsplaneteoretikern Per Olof Hallman. Denne hade i Sverige introducerat nya stadsbyggnadsidéer som i Europa hade lanserats av bl.a. de tyska och österrikiska arkitekterna och stadsplaneteoretikerna Camillo Sitte och Joseph Stubben och konsthistorikern A E Brinckmann. Camillo Sitte från Wien hade häftigt angripit 1800-talets stadsplanering med dess öppna avenyer, boulevarder och rektangulära slutna kvarter. I stället pekade Sitte på den medeltida staden som förebild med dess pittoreskt slingrande gator som naturligt följde terrängen. Han föredrog det slutna torget framför den öppna platsen med dess infallande gator. Husen i Sittes idealstad skulle ha utbyggnader, burspråk och torn.
När jag 1960 arbetade på en avhandling i konsthistoria om Lorensbergs villastad i Göteborg beslöt jag mig för att uppsöka Albert Lilienberg i Stockholm och intervjua honom. Han hade nämligen flyttat till Stockholm 1927 som stadsplanedirektör och där verkat fram till sin pensionering. Nu bodde han i en våning på Valhallavägen och var över 80 år gammal. Han berättade om sin tid i Göteborg och sin syn på stadsplanering. Av sin lärare Hallman hade han fått rådet att rätta sig efter ägogränserna, följa terrängen och sedan läsa Sitte. Då skulle allt gå bra.
Som nytillträdd stadsplaneingenjör i Göteborg avgav Lilienberg en slags programförklaring 1908 i form av en skrivelse från stadsingenjörskontoret till byggnadsnämnden. Han hävdar här att staden skulle vara den närmast ansvarige för hur de nya stadsdelarna skulle se ut. Samtidigt som staden anslog medel till teatrar, museer och konserthus, borde man kunna offra pengar på att ge gaturummet ett estetiskt tilltalande utseende: "Ty gatans konst når ju dagligen oss alla, vi tvingas alla i beröring med den, och dess inverkan på vårt skönhets- och känslosinne är stort." Det är alltså Sittes idéer om gatan som ett konstverk, som lyser igenom i Lilienbergs skrivelse. Han ansåg att staden skulle offra 10-15.000 kronor på tävlingar om gaturummens utformning. Lilienberg kritiserade även stadens oförmåga att ge gaturummen ett enhetligt utseende:
”Det förefaller också stadens ingenjörskontor fullkomligt irrationellt, om staden å de marker den själv äger, såsom hittills i en framtid skulle låta enskilda byggande, ofta utan förståelse eller ansvarskänsla inför de gatuvyer de låta kommande släkten få till dagligt skådebröd, bestämma såväl stadens karaktär, som våningarnas och därmed även hemmens grundgestaltningar. Vare härmed ej avsett att föreslå ett åtgörande, som fråntager staden all prägel av ett enskilt initiativ. Där sådant anses göra sig gällande torde emellertid mycket vinnas genom t. ex. ett sådant tillägg i byggnadsordningen, att ritningar, vilka enskilda till byggnadsnämnden inlämna till stadsfästelse, skola vara åtföljda av antingen perspektivritningar av hela den gatuvy, vari nybyggnaden skall inrymmas, eller av ett fotografi av trakten, därå den tillämnade byggnaden inritas – allt för att höja den enskildes byggandes blick för att huvudvikten vid byggnadsritningarnas uppgörande bör läggas till den gatuperspektivistiska totalvyn.”
Det är den estetiska sidan av stadsbyggandet, som helt får prioritet i Lilienbergs uttalande. Han krävde att staden i långt större utsträckning än hittills skulle bli den avgörande i fråga om utformningen av de nya stadsdelarna. Dessa Lilienbergska ideal kom att sätta sin prägel på det Göteborg som framskapades under 10- och 20-talen. Tre stadsdelar som ännu idag helt återspeglar Lilienbergs stadsbyggnadsideal är villaområdena Landala, Lorensberg och Kungsladugård. Dessa tillkom åren 1913-22 och byggdes för olika befolkningskategorier, men grundidén hos dem är densamma.
I sin stadsplan för Kungsladugård 1915, som fastställdes året därpå, har Lilienberg förlagt villabebyggelsen till bergsluttningen och ängarna mellan Slottskogen i öster och Västra Frölunda socken i Askims härad i söder och väster.
Villaområdet delas i två hälfter av den boulevardliknande trädplanterade Kungsladugårdsgatan som ursprungligen planerades för en kommande järnvägsförbindelse söder om staden. Området delas i en östlig och en västlig del av Klintens väg, som leder från Klintens trappor rätt in i Slottsskogen. Gatorna på bergssluttningen mot öster – Svalebogatan, Fågelfängaregatan och Oxhagsgatan – har alla fått följa terrängen; troligen har där tidigare gått stigar. Gatorna sluts genom att vissa hus flyttas fram till tomtgränsen, som Fågelfängaregatan 25 och 27, liksom villorna längs Svalebogatans östra sida. Flera av de senare har gavlarna mot gatan på medeltida maner. I hörnet av Oxhagsgatan och Klintens väg skapas ett litet slutet torgrum av ett nerflyttat parhus och en tvärställd tvåfamiljsvilla. Det är sällsynt med flera hus i en rät linje. Tre sammanbyggda radhus med valmat tak bildar fond mot väster och sluter Klintens väg och Klintens trappor, en vackert anlagd trapp- och parkanläggning. Kålgården tänktes ursprungligen som ett slutet torg eller "säckgata" enligt Sittes anvisningar.
Den första byggnad som uppfördes i området var en radhuslänga vid Fågelfängaregatans norra del, omfattande åtta enfamiljsbostäder om tre eller fyra rum och kök. Bostadsplanen är utpräglad borgerlig med särskilt kapprum och serveringsrum. Byggnaden kallas allmänt Engelska kvarteret, då man inför byggstarten hade utskickat en särskild delegation för att studera radhusbebyggelse i London. Arkitekt var Karl Samuelsson, och byggherre var Göteborgs stad, som 1922 försålde radhusen till enskilda ägare. Arkitekten har på ett mycket skickligt sätt sammanfört de åtta enfamiljsbostäderna till en enda intressant utformad huskropp, som för tankarna till en karolinsk herrgårdsbyggnad med gustavianska portaler och takkupor i en barock formgivning. Byggnaden färgsattes i rött med en riklig förekomst av vita pilastrar.
Mot trädgårdssidan har flera av husen tillbyggda trädgårdspaviljonger i glas. Det engelska kvarteret förblev en solitär bland villorna och fick stilmässigt knappast några efterföljare i den senare villabebyggelsen.
De friliggande villorna som uppfördes under 1920-talet är av tre huvudtyper. Den största varianten byggdes som en- eller tvåfamiljsvilla med en strängt symmetrisk framsida med huvudentré på mitten med veranda eller förstukvist framför och ett fönster med sex rutor på vardera sidan. Ovanför dessa fönster placeras de för Kungsladugård så karakteristiska halvmåneformade lunettfönstren med tre spröjsar. Denna fönstertyp är känd redan under antiken och kom på modet i Sverige under 1800-talets första hälft på herrgårdar och större bondgårdar. Sedare togs lunettfönstret upp under 1920-talet, och vi återfinner det på några av professor Gunnar Asplunds villor i Djursholm, närmare bestämt villa Snellman som ritades så tidigt som 1917-18. För Bygge och Bo-utställningen på Lidingö ritade Tage William-Olsson en villa 1925 med fyra lunettfönster på västfasaden, men i Kungsladugård kommer fönstren redan 1922.
Denna symmetriska villafasad med sin antikiserande veranda i mitten och sina lunettfönster påminner även om den italienske renässansarkitekten Andrea Palladios villafasader och då i synnerhet villa Forni-Cerato utanför Vicenza. Palladio älskade att poängtera huvudingången med enorma portiker eller loggior, och han använder sig även av lunettfönster i villa Pisano alldeles utanför stadsporten till staden Montagnana.
Det kan kanske synas något övermaga att jämföra egnahemmen i Kungsladugård med Palladios palatsvillor, men det ingick i de svenska arkitekternas utbildning att göra studieresor till utlandet vid denna tid, och helt uteslutet är det inte att de inspirerats av den palladianska villan.
För att återgå till Kungsladugårds hustyper finner vi att man utformade husknutarna till släta pilastrar som bar upp det tunga sadelformade tegeltaket. Den större villan hade en utpräglad bostadsplan med särskild matsal, herrum, sängkammare och kök med jungfrukammare och serveringsrum. I de mer påkostade villorna försågs matsalen med praktfulla kasettak med ekbjälkar, mörka paneler, vackert lagda parkettgolv och kakelugn eller öppen spis. Ibland kunde man anordna ett särskilt frukostrum innanför en alkov inramad av joniska kolonner i svart och guld.
Några matsalar var inredda med imiterade gyllenläderstapeter som ”panel” och därovanför en bröstlist av svartek och enfärgade blåa tapeter. Golvet var lagt i laserad furuparkett, och dörrar och fönster var laserade i svartbrunt. Till detta stod en kakelugn i gustaviansk stil med nisch i gult kakel vackert som färgkontrast.
Detta gällde mitt eget barndomshem, Fågelfängaregatan 14, men nummer 8 vid samma gata hade en liknande inredning. Trapporna inomhus var fodrade med laserad brun furupanel, men de kunde ibland kläs över med plattor av röd mahogny inklädda med svarta lister. Taken i rummen var alltid putsade och nerdragna cirka två decimeter på väggen, som ofta hade en profilerad guldlist som avslutning mot taket. Typiskt för rumsindelningen var att arkitekten gärna använde sig av alkover av olika slag. Det var särskilt vanligt i sovrummen, men även köken försågs med matplatser i alkovform.
Den andra hustypen i Kungsladugård hade verandan förskjuten till sidan och hade då endast ett fönster på framsidan med överliggande lunettfönster. Dessa hustyper hade alltid på gaveln en särskild köksingång, som även fungerade som separat ingång om de uppfördes som tvåfamiljshus.
Den minsta typen var enfamiljshus om tre eller fyra rum och kök, och de återfinns på Svalebogatan och då vända med gavlarna mot gatan på medeltida maner liksom på ömse sidor om Klintens trappor där de lagts i linje med gatan för att sluta gaturummet.
Längs Kungsladugårdsgatan uppfördes radhus i två hela plan, oftast som tvåfamiljshus. Särskilt tilltalande är längan Kungsladugårdsgatan 51-57, som ritades 1923 av arkitekt Hugo Jahnke och som ännu idag är nästan helt oförändrad med vackert träpanelade fasader, påkostade entréer med skripterade dörrar med överljusfönster och med individualiserade portaler. Nedervåningens fönster är försedda med fönsterluckor. Här bodde bl. a. de kända stadsfullmäktigeledamöterna Herman Lindholm och Axel Dahlström.
Under senare delen av 20-talet och början av 30-talet byggdes i allmänhet större villor och då i synnerhet i området öster om Kungsladugårdsgatan. Dessa hus uppfördes i två hela plan i värmländsk herrgårdsstil med pilastrar och stora balkonger med belusterdockor. Typiska för Kungsladugård är de arkitektoniskt mycket tilltalande kopplade husen eller parhusen. De försågs med valmade tak och med ingångarna placerade på gavlarna. De är inspirerade av svenska prästgårdar och herrgårdar från 1700-talet. Troligen har bruksgatan vid Kanton utanför Drottningholm inspirerat arkitekten till dessa för Kungsladugård så unika hus.
Färgsättningen av villorna i Kungsladugård var ursprungligen mycket särpräglad och speciell. I allmänhet laserade man fasaderna med en lasyr bestående av tunn olja och terpentin och med tillsats av olika färger som svartbrunt, rosa eller silver. Fönster och dörrar hölls mestadels i ljus färgton liksom knutar och pilastrar. Staket och grindar hade en enhetlig utformning, och villorna på sluttningstomterna omgavs av granitmurar i stil med de vackert anlagda Klintens Trappor. Grindstolparna kröntes i allmänhet av runda kulor av sten eller trä, och nästan varje hus hade egen flaggstång.
Samtliga villor gavs ett enhetligt utseende med gemensam fasad- och takhöjd men inget hus är det andra likt genom att man varierade dörrar och förstukvistar. De senare försågs med utsmyckningar i form av slingor med djur och växtornament och med takprydnader som alluderade på ägarens bomärke, yrkessymbol eller rent av familjevapen. Det kunde vara en murslev, en fransk lilja eller en hammare; på mitt eget barndomshem lät min far skulptera sin farfars vapen på dörren i form av ett kors och en fyruddig stjärna som även fanns på dörren till min farfars barndomshem Töllesjöholm.
Trädgårdarna
Trädgårdarna är värt sitt eget kapitel, men utrymmet tillåter endast att jag i några korta ordalag sammanfattar desamma. Trots att trädgårdarna i allmänhet inte var större än cirka 500 kvadratmeter återfann man det mesta i växtväg där. Förutom att tjänstgöra som prydnadsträdgård skulle de även inrymma nyttoväxter av olika slag, som fruktträd, vinbärsbuskar, hallon och krusbär.
Särskilda kryddträdgårdar anordnades ofta i någon skyddad och solig vrå, och där skulle även finnas plats för jordgubbar och rabarber. Runt husen anordnades gärna rabatter som kantades av sedum, och trädgårdsgångarna var antingen stenlagda eller sandade med vit sand.
Verandorna omgavs gärna med klätterrosor av olika arter eller med spaljeer. Ibland kunde hela fasaderna kläs in med spaljépäron, som under blomningstiden gjorde ett storartat intryck.
Man hade såväl sommar- som vinterfrukt. Bland äppleträden i mitt barndomshem kan nämnas Gravensteiner, Säfstaholm och Ekerö och bland päronsorterna Dubbel-Philip, Esperans herrepäron och greve Moltke. På framsidan växte ett riktblommande körsbärsträd på ena sidan och på andra sidan invid flaggstången ett bigarråträd.
Till varje trädgård med självaktning hörde givetvis en rund berså nära köksingången, och den var mestadels planterad med holländsk lind.
Stadsträdgårdsmästare Axelsson som bodde i Slottsskogen i den vita villan mittemot Fågelhuset var ibland behjälplig att anlägga eller förbättra trädgårdarna. I allmänhet skötte man själv sin trädgård med det var inte ovanligt med trädgårdsmästare som mot timlön åtog sig gräsklippning och trädbeskärning.
Funktionalismen
I och med den stora utställningen i Stockholm 1930 kom nya ideal att påverka byggnadsstilen och stadsplaneringen i Sverige.
Albert Lilienberg hade 1927 lämnat Göteborg för att tillträda befattningen som stadsbyggnadsdirektör i Stockholm. Hans maka Ingrid Wallberg kom att utbilda sig till arkitekt hos sin systers svåger i Marseilles, arkitekten Ch. E. Jeanneret – kallad Le Corbusier. Han skapade parollen att huset är en maskin att bo i – une machine a habiter – och han kom att bli den främste företrädaren för den nya byggnadsstilen, kallad funktionalism.
Ingrid Wallberg återkom till Göteborg och ritade en rad villor och radhus men även hyreshus i den nya stilen, och det gjorde att vi i Göteborg fick en direktkontakt till stilens främste arkitekt i Frankrike.
För det fortsatta utbyggandet av Kungsladugård i dess södra del, kallad Skytteskogen, fick stilen en avgörande betydelse för villornas utformning. I allmänhet eftersträvade man ljus, rymd och praktisk funktion. Det gjorde att de spröjsade fönstren ersattes med helt glas och så småningom med perspektivfönster, och träfasaderna ersattes med vitputsade hela ytor utan dekoration. I Kungsladugård byggdes en rad mycket förnämliga hus i den nya stilen, särskilt längs Slottsskogsgatan med vacker utsikt över parken, och i Skytteskogen uppfördes en rad s.k. tjänstemannavillor i ett och ett halvt plan med vardagsrum utbyggda i vinkel och trivsamma, stensatta uteplatser mot sydväst.
Ur Eget hem i Kungsladugård, Kungsladugårds Egnahemsförening 1994, sidorna 57–67. Se sidorna i pdf:en.
